Lite öppnare inlägg med veckans reflektioner

Om den här veckan har jag inte så mycket att säga egentligen så jag tänkte mest skriva ner lite reflektioner. Jag vill inte säga att inget har hänt men jag tror att jag börjar komma närmare vardagen här. På något sätt känns det som att förra veckan var så länge sen trots att det verkar ha gått snabbt sedan dess. Veckan har egentligen varit bra. För det mesta går känslorna för mig som utbytesstudent i häftiga vågor men den här veckan känns det som att det inte varit fullt så dramatiskt. Jag känner mig nog generellt sett en aning lugnare numera. Det beror på att jag äntligen känner att jag har mer en plats i klassen (hoppas att den känslan blir kvar), jag gillar min dans och jag tror att jag beter mig mer som en familjemedlem i värdfamiljen.

Jag skulle inte säga att jag har direkta problem med värdfamiljen för generellt sett går det bra, jag gillar dem och de gillar mig. Men liksom i de flesta andra familjer kan det ibland bli missförstånd och icke-delade åsikter. Förut kändes det ganska jobbigt och det förekommer fortfarande förvirrande situationer men jag har insett något som är viktigt. Det är att jag bör säga till om någon gör eller säger något som sårar mig eller får mig att känna mig förvirrad eller obekväm. Ibland är jag rädd för att säga ifrån för jag vill inte vara ett problem men jag har förstått att om jag ska vara en del av en familj funkar det inte om jag alltid lägger mig ner för att vara så smidig som möjligt om det inte känns okej för mig.

Att det känns bra i klassen är faktiskt jätteskönt. Jag har ett par vänner som jag pratar mer med och känner mig som "en i gänget" med. Det senaste har jag dock känt mig stressad över att jag inte gör mycket i skolan. För det mesta sitter jag bara och funderar och försöker att inte somna. En dag var jag extra känslig och började gråta mitt i allt, främst för just det att jag inte gillar att vara passiv på lektionerna. Jag pratade med en fin klasskamrat om hur jag kände och det var skönt. Ganska direkt efter försökte jag lägga manken till och koncentrera mig mer. Ibland är det såklart svårt men jag kan ha fått nån form av början ändå för att känna mig bättre.

Dessutom är min kemilärare rolig! Vet inte om jag redan har berättat det men typ den första veckan fick jag rita av honom med en platspåse på huvudet medan alla andra skrev prov. Härom dagen skämtade han om att jag skulle lösa ett kemiproblem på talvan (och han vet mycket väl att jag inte förstår nånting). Ibland på lektionerna går han fram till mig och pratar en stund. Härom dagen sa han att jag får berätta för min familj att vi är bra vänner. Rolig är han!

I dansen har jag utvecklats vilket är superkul. Vi håller på att öva inför en presentation som jag kanske inte ens kommer kunna gå på. Just nu lär vi oss och övar på nya koreografier. Två av dessa är i en stil som kallas reggaeton. Det är en musikgenre som jag tycker mycket om på grund av den tydliga pulsen så att dansa till det är väldigt roligt. Efter halva lektionen i tisdags sa dessutom min danslärare "Annika, du har utvecklats mycket i dansen, gratulationer!" inför alla och jag fick applåder. Jag blev jätteglad!

En sak som är lite närmare hjärtat är just nu att jag nog håller på att få känslor för en person här. Jag kände det tydligt nu i veckan och det kändes lite sådär. Inte själva känslan i sig men rädslan för att den ska ta över mitt år. I Sverige hade jag starka känslor för en person och mina svenska vänner vet mycket väl hur starkt det påverkade mig i en mängd aspekter. Om känslorna växer för den här ecuadorianen kommer det förändra hur mitt år blir och eventuellt då på ett sorgligt sätt. Men det bästa jag kan göra är nog att acceptera känslan men inte släppa allt annat för den.

Har upptäckt att jag blir mer motiverad till att skriva av kommentarer, så skriv gärna något trevligt om ni har lust!