Dödande av krabbor, danskurs och en större mängd frukt

I lördags drog mina värdföräldrar och jag iväg till marknaden. Man vet aldrig vad man kan hitta på marknaden i Ecuador, men förvänta dig en rejäl mängd levande och döda skaldjur, en och annan uppochner-vänd höna med eller utan fjädrar och varför inte en halv död gris när vi väl är i farten. Vi var i alla fall där för att köpa krabbor. Av någon anledning var det tydligen ganska viktigt att alla krabbor vi köpte var levande så hela vägen hem prasslade de i påsen i baksätet.

Väl hemma var det genast dags att döda krabborna. Det här tyckte min värdpappa Ever var väldigt roligt och ville dra med alla i det roliga. Jag hade inte riktigt lika kul och tyckte det var sorgligt när han glatt stack kniven i varenda krabba. Sen fick jag och Samuel (min yngre värdbror) ofrivilligt hjälpa till att tvätta krabborna med slitna tandborstar. Därefter var det bara att tillaga och servera. Jag fick berättat för mig att det är viktigt att kunna äta krabba men kan knappast minnas ett enda tillfälle där det har varit absolut nödvändigt. Nu har jag i alla fall fått en inblick.

Krabbätandet fick dock en ganska abrupt avslutning för min del för jag skulle iväg på en danskurs som jag nyss börjat i. Första gången jag gick var två dagar tidigare och då tittade jag mest på och fick röra på mig lite också. Den här gången var det fulla rullar och vi skulle lära oss en ny koreografi. Jag stod längst fram för att se bra men detta resulterade också i att exakt alla andra såg mitt oräkneligt antal missar. Det var helt uppenbart att jag hade minst erfarenhet i dans och detta gjorde mig lite stressad och det kändes ganska jobbigt. Men mina kamrater är mycket trevliga så jag hade riktigt roligt och var på gott humör när jag åkte hem. Så förhoppningsvis lär jag mig att dansa litegrann under årets gång!

I söndags åkte vi till något som översätts till bondgård men det känns som ett lite missvisande ord eftersom att det inte riktigt var som man tänker sig att en bondgård ser ut. Det var i alla fall ett par byggnader med djur och plantage runt om. Där promenerade vi omkring och plockade några olika sorters citrusfrukter från träd. Detta gjordes inte genom att plocka frukten direkt från trädet, i stället klättrade Ever upp i trädet och skakade det kraftigt så att frukten föll ner för att sedan plockas upp och läggas i skottkärror och tygpåsar. Det höll vi på med ett bra tag. En utav gångerna befann sig både Balto och jag direkt under trädet, men Ever satte igång och skaka ändå så att vi fick tunga frukter fallande på olika delar av kroppen. Vi fick fly. Efter någon timma hade vi frukt. Mycket frukt.

Som ni kan se var jag inte helt nöjd.

Frukt.

Resa till Quito och Otavalo

Nu är det skollov och efter veckans slut är det en ny termin eller nåt, är lite osäker på hur det funkar det där. I söndags gav vi oss iväg mot Quito och planen var att vi skulle åka vidare till Otavalo och sedan Ibarra, vilka alla tre är städer uppe i bergen. Vi kom aldrig till Ibarra men resan var bra ändå. Första kvällen gick vi på bio och såg en skräckfilm och familjen gjorde sig redo med mössa, vantar och halsduk. Jag skrattade rätt så rejält åt det då men efter ett par kvällar i Quito blev det mer förståeligt för det kan faktiskt bli ganska kallt. I alla fall, jag är ju sedan innan egentligen inte ett sådär jättestort fan av skräckfilmer men här i Ecuador har jag redan sett tre stycken och jag tycker det kan vara rätt kul om man har nån att klamra sig fast vid. Första gången jag såg en skräckfilm här var det Annabelle. Det var första veckan och jag var lyckligt ovetande om vad vi skulle göra ända tills vi gick in till bion. Andra gången var det mer frivilligt med Balto och våra två vänner Andrés och Otso (som är utbytesstudent från Finland). Tredje gången var nu och då såg vi "It" som tog hem priset i obehaglighet i mitt tycke.

Dag två åkte vi till "Mitad del Mundo" vilket är där ekvatorn går. Det var kul att vara där, jag har länge velat stå på ekvatorn och den chansen fick jag där i Quito! Det var en ganska uppenbar turistattraktion och för att vara Ecuador såg jag många utlänningar. Runt om fanns det lite affärer, små museum och kolibriskulpturer i vackra färger. Efter besöket där åkte vi in till mitten av Quito där vi mest promenerade omkring och åt. Det var väldigt vackert och när det var kväll var vi uppe på en höjd och såg den belysta staden ovanifrån. Det var riktigt kallt men jag tyckte bara det var mysigt.

Tredje dagen gav vi oss iväg mot Otavalo och stannade till vid sjön San Pablo och tog en liten båttur omgivna av vackra berg. Efter det fortsatte vi åka och stannade till och åt lunch i Otavalo och tittade lite på grejerna där. Otavalo är känt för sina marknader med mycket färger men enligt min uppfattning var inte marknaden i farten dagen vi var där.

Sista dagen på resan skulle vi åka hem och jag var trött och solen var stark så jag blev lite småirriterad när vi tog en annan väg uppåt och stannade till på en ny plats. Irritationen försvann snabbt när vi hade kommit fram till sevärdheten vilket var en stor krater eller nåt i den stilen. Vi var då uppe i ett av många omgivande berg och tittade ner på ett litet boskap med bergen som väggar runt om. Riktigt vacker utsikt och trevlig del av resan! Sen ett par tre timmar senare var vi hemma igen. Vi har förresten inte haft internet i huset på hela veckan och det är oklart när vi får tillbaka det. Jag har lite mobilnät på telefonen men inte behagligt mycket. Det är rätt frustrerande och ibland kan det bli lite mindre bra känslomässigt när jag blir rastlös och inte har något att göra. Men jag försöker står ut!

Mitad del Mundo

Båttur på Laguna de San Pablo

Vacker utsikt uppe bland bergen

Skolutflykt bland skogar, berg och vattenfall

Stämningen var på topp redan när jag kom till skolan i fredags. Vi skulle iväg på äventyr under hela dagen och somliga var mer peppade än andra. Min vän Sarih som jag nämnt tidigare välkomnade mig med en bamsekram och ett stort leende och detta fick även mitt humör att stiga. Bussen skulle egentligen gå ungefär när skolan började men eftersom att vi befinner oss i Ecuador fick vi vänta i ungefär en timma i skolan först. Det blev dock bara trevligt då jag var inkluderad i ett samtal som ett gäng klasskamrater hade.

När bussen tillslut började rulla hade vi uppemot två timmars färd framför oss och den tiden spenderades genom att prata med klasskamrater och vila. Väl framme började vandringen med en brant stig neråt så alla gjorde en lång kedja för att stödja varandra. Sen bar det av på riktigt. Det var ganska intensivt och mycket uppför men framför allt var det riktigt mycket lera vilket resulterade i en del halkande och smutsiga byxor. Folk hjälpte hela tiden varandra också och det tyckte jag var gulligt. Till en början gick jag med några från klassen som jag har pratat en del med sedan innan men när vi hade gått kanske halva vägen uppför gick jag med några andra som jag pratat mindre med och det var mycket trevlig. Jag kände mig inkluderad för de väntade på mig och pratade med mig. Dessutom hände nåt som är väldigt otypiskt mig då. Jag gjorde nämligen ett misstag i språket, upptäckte att jag sa fel, upprepade meningen för att det var en så lustig felsägelse och skrattade tillsammans med de andra åt mitt egna misstag. Jag skrattade alltså åt mig själv i stället för att bli arg. Det ni!

Jag trodde att det jobbiga var över när vi hade kommit upp på toppen och skulle bege oss ner igen. Jag hade helt fel. Att ta sig ner gick nämligen nästan enbart ut på att glida på leran och i princip ramla ner och försöka klara sig så gott man kunde med hjälp av träden. Detta ledde till mycket skratt med mina nya vänner och vi hade väldigt roligt, i alla fall den första timman eller nåt för sen tröttnade i alla fall jag.

Efter ytterligare någon timmas halkande var vi framme vid ett vattenfall där man kunde tvätta sig lite om man ville men sen var det bara att fortsätta promenera. Då gick jag med ytterligare några andra personer som tog täten och gick snabbare än de flesta andra. Vid ett tillfälle var vi osäkra på vilken stig vi skulle gå och vid ett annat tillfälle skars stigen av av en brant klippa med ett rep. I rutten ingick det alltså att man skulle ta tag i repet och klättra över till andra sidan där stigen fortsatte och försöka att inte ramla ner i forsen några meter nedanför. Jag var skiträdd men det gick bra.

En gång under färden stannade vi till vid ett hus för att äta och vila och sen hade vi bara den sista delen av vandringen kvar. Det blev mörkt och jag tyckte det var läskigt men jag hade i alla fall hittat fler vänner att promenera med. Det var en enorm lättnad för mig när vi äntligen var framme vid bussen. Då återstod det bara att vänta på de andra och åka hem igen. Jag pratade på spanska med en killkompis och några andra hela vägen hem. Det var roligt och killen jag pratade med var väldigt duktig på att snacka med mig som utlänning med bristande språkkunskaper. När vi var framme vid skolan var klockan åtta på kvällen vilket var två och en halv timmar efter angiven tid. Men som sagt, vi är ju trots allt i Ecuador och då är den ecuadorianska klockan som gäller.

Rent kvalitémässigt fanns det säkert bättre bilder att välja på men ändå var denna klart bäst.

Lägg även märke till mängden lera på byxorna.

Ganska slitsam men riktigt bra och rolig dag! Nu väntar en veckas lov.

Hur känslorna kan gå en vanlig dag i skolan

Väckarklocksmelodin i mobilen går klockan 05:45 för första gången och jag vaknar till. Vanligtvis en smula förvirrad och störd över att ha blivit väckt ifrån drömmarna som inte alltför sällan utspelar sig i Sverige. Den första veckan var det inte roligt att vakna på morgonen. Enligt tidigare erfarenheter (tre veckors språkresa i Japan) var kvällarna svårast, men här kan det nästan göra ont att öppna ögonen och inse att man inte befinner sig på samma ställen som drömmarna.

Ungefär kvart i sju kommer min områdesrepresentant Tania för att köra mig till skolan. Innan lektionerna börjar sitter jag ofta själv på min plats och försöker att inte se alldeles för obekväm ut. Vid det laget känner jag mig ofta ganska sorgsen och orkar inte riktigt prata med folk. Det hjälper inte heller att spanskan kan vara precis hur borta som helst på morgonen så att det redan stora problemet med att inte kunna språket så bra förvärras.

När lektionen börjar förstår jag ingenting. Tankarna börjar sippra in, tankarna om hur korkad och ointelligent jag måste vara som inte fattar. Det är inte bara språket jag inte förstår, det är skolan, människorna, kulturen och allt annat som skiljer sig det minsta från Sverige. Tårarna börjar tränga, frustrationen är nästan obeskrivligt stark och jag känner mig så enormt fånig och svag. Jag blir arg på mig själv för att jag inte frågar när jag vill veta något och att jag inte vågar ta initiativet att prata med folk. Jag blir arg för att jag inte är så självständig, utåtriktat och så bra på spanska som jag borde vara.

Så jag sitter där i min bänk med tårarna i halsen i ett land som jag inte riktigt förstår mig på och det enda jag har framför mig är en penna och ett skrivblock. Jag använder mig mycket av skrivhäftet för att uttrycka vad jag känner. Tittar man i mina ritningar från skolan är det ganska lätt att avgöra om jag hade en bra eller dålig dag. Här är ett exempel på en känslomässigt jobbig morgon. Jag valde dock att inte ha med texten jag skrev i samma veva men bilderna beskriver känslorna bra nog.

Viktigt för både mig och eventuellt andra bekymrade nära och kära att veta är dock att ingen morgon är den andra lik och ofta känns det ganska bra trots motgångarna. Då kan jag ibland plugga lite spanska eller skriva peppande meddelanden som dessa för att ge mig själv lite kärlek och stöd.

Massa prat om poolen och fail med kommunikationen

Nu under veckan som gått verkade det som att mina värdföräldrar hade glömt betala för vattnet för alla kranar, duschar och toaletter var i total brist på vatten under två dagar. Lite krångligt tyckte jag som tycker att det är läskigt att fråga min värdfamilj om saker, till exempel hur man gjorde med toalettbesök. Detta löste jag på det inte helt geniala sättet att dricka väldigt lite och gå på skoltoaletterna. Det var dock ganska mysigt att ta ett kvällsdopp i husets pool och tvätta sig på det sättet i stället för att duscha. Men nu har vi vatten igen!

Och såhär är det. Har man Balto och en pool i samma hushåll är sannolikheten att Balto på något sett är skyldig till att man hamnar i poolen ganska stor. Detta hände nu i veckan när jag hade retat honom lite över att han är svagare än mig (vilket verkligen inte är sant). Han plockade helt enkelt upp mig, ställde sig vid poolkanten och sa att jag måste be om ursäkt. Jag vägrade och några sekunder senare befann vi oss båda i vattnet.

I fredags slutade vi två timmar tidigare än vanligt och jag hade inte riktigt lyckats uttrycka den informationen på ett sätt som funkade, så kvinnan som heter Tania som alltid skjutsar mig till och från skolan var inte på plats när sista lektionen var över. Vad som gjorde situationen knepig var att jag inte hade min telefon med mig för vid det laget hade jag ännu inte mitt ecuadorianska nummer. En av mina klasskamrater kom fram så jag fick låna hans telefon och ringa Ever, min värdpappa. Han verkade vilja att jag skulle ta en taxi men jag hade varken pengar eller åkt taxi själv innan. Då fick han prata med killen vars telefon jag lånade för kommunikationen mellan mig och Ever gick inte riktigt fram. Planen var då att min klasskamrat skulle hjälpa mig med taxin (eller nåt) men sen fick han syn på en annan klasskamrat som var påväg hem med sin pappa. De bor tydligen ganska nära mig så jag fick skjuts av henne. Mycket uppskattat och jag är tacksam över att mina klasskamrater hjälpte mig.

Helgen spenderades genom att skrubba poolkanterna och sopa golv, lyssna ecuadoriansk historia från Ever, få naglarna målade (för tre dollar) och gå till kyrkan. Ganska lugnt och det har jag inte nödvändigtvis något emot eftersom att jag inte är så extremt utåtriktad ändå. Dessutom är dessa småsaker vi gjorde ett bra sätt att se det vardagliga livet på och hur folk här generellt sett lever vilket är precis det jag vill uppleva.

TRE DOLLAR.

Tid i Ecuador och familjeträff i Quito

Låt mig presentera den ecuadorianska klockan. Om din familj i Ecuador säger att ni ska åka till Quito på familjeträff klockan nio lördag morgon så kommer ni förmodligen inte sitta i bilen förrän två timmar senare. Jag tyckte att jag hade börjat anpassa mig till de många förseningarna när jag var duschad och klar prick klockan nio i stället för en halvtimma innan. Icke. Och om din ledare på uppstartslägret säger att ni börjar om fem minuter kan du inte helt osannolikt ta en kaffe och sätta dig i solen i lugn och ro. Det har dessutom hänt minst två gånger att min bror Balto har sagt att han ska vara ute och göra något (exempelvis gå till gymmet eller träffa en vän) ett visst klockslag men suttit och pratat i telefon i soffan 20 minuter efter angiven tid.

Vi kom i alla fall iväg till Quito tillslut och var framme vid lunchtid ungefär. Där fick jag hälsa på massa nya människor och jag träffade några tjejer omkring ålder som jag umgicks med mycket under dagen. Det var främst tre tjejer som jag pratade med varav en kunde lite engelska men pratade mest spanska ändå (vilket är rimligt). De sa att min spanska var bra och att många utbytesstudenter knappt kan ett ord spanska vid avresa. Jag gjorde såklart många misstag i språket och jag förstod inte alltid men i princip det enda som hände då var att de försökte hjälpa mig (den här lärdomen kommer mamma vilja att jag tar med mig).

Under kvällen gick vi till ett badhus, jag badade inte utan pratade med mina nyfunna vänner och kusiner Melany och Chris i stället. Sen gick vi tillbaka till huset. Vid det laget hade det blivit kallt, i Quito är vädret sådant att det är väldigt varmt när solen skiner för solen är så stark men på kvällen blir det kyligt. Väl tillbaka i huset spelade vi ett lagspel som gick ut på att man skulle antingen rita eller försöka symbolisera ett ord. Detta var lite svårt för mig eftersom att mitt ordförråd i spanska ännu inte är mycket att skryta med men jag försökte ändå.

Resten av kvällen ägnades åt karaoke och pratande med släktingar. Jag kan stolt säga att jag nästan bara pratade på spanska och trots att det inte alltid är lätt att uttrycka sig så går det väl mer eller mindre. När kvällen gick mot sitt slut började folk (inklusive jag) fråga sig vart vi skulle sova någonstans. Det fanns enligt min uppfattning tre sovrum och vi var ett stort antal människor där. Lösningen blev att hela min familj på sex personer sov i samma rum, Ever och Joel i en säng och resten (jag, Patricia, Samuel och Balto) i en. Lite speciell upplevelse och förvånansvärt nog sov jag relativt bra och helgen var mycket lyckad.

Första veckan i skolan

Jag var alltid så avundsjuk när jag läste folks bloggar om deras första dagar i skolan. Jag var så avundsjuk på hur mycket uppmärksamhet de fick och hur alla var intresserade av dem. Nu behöver jag inte vara avundsjuk längre! Skämt åsido men min första dag i skolan var väldigt trevlig. Jag blev upplockad tidigt på morgonen av min områdesrepresentant Tania och hon följde med mig in på skolan för att prata lite med rektorn. Redan när vi satt och väntade kom några tjejer fram till mig och pratade. Jag tror att jag egentligen skulle hamna i klassen A i min årskurs men en av tjejerna övertygade Tania om att jag skulle gå i parallellklassen B med dem i stället.

Alla tittade på mig när jag gick till klassrummet och inte minst när jag gick in för att presentera mig själv. Jag hade inte tänkt så mycket på vad jag skulle säga så jag bara sa vad jag hette och att jag kommer från Sverige. Några av studenterna sa ivrigt åt mig att komma och sitta med dem så nu har jag en plats i klassrummet jag är nöjd med. Ganska långt bak så jag vet inte om det är helt idealiskt i inlärningssynpunkt (inte för att det verkar spela nån roll för just mig som inte fattar mycket ändå) men jag sitter i alla fall med mina vänner.

Den första dagen skulle vi iväg någonstans så jag bara hängde på. Man skulle betala nån dollar och det hjälpte mina nya vänner mig med, liksom de hjälper mig med allt annat. Jag vet inte riktigt vart vi var någonstans men vi var i någon annan lokal en kortare bussresa bort. Det pratades mycket om frihet och jag fattade inte mycket men försökte ändå vara med. Vi avslutade med att gå till någon kyrklokal för min skola verkar vara kristen.

Andra dagen i skolan samlades ett gäng runt min lilla bänk för att lära mig lite ord på spanska. Det är främst en person som pratar bra engelska, hon heter Sarih och henne tycker jag så mycket om redan. Missförstå mig inte dock, för jag tycker om alla mina klasskamrater som jag pratat med vilket är skönt! Det är dock lite svårt att prata med dem eftersom att jag är ganska dålig på spanska. Men de är hjälpsamma och verkar ha tålamod vilket jag tycker är jätteskönt så jag hoppas att de kommer fortsätta vara så.

Jag förstår knappt något alls om vad som sägs i skolan, ibland försöker jag lyssna men ibland bara sitter jag och ritar för att det inte verkar finnas någon vits med att försöka. Inte ens matten förstår jag förvånansvärt nog, de använder sig oftast av flertal bokstäver i varje tal och de gör allt helt annorlunda. Härom dagen hade vi dessutom två prov. Det första var i engelska och där hade jag koll på det mesta. Det andra var i litteratur och det gick mindre bra, men jag bestämde mig för att ha roligt och försöka skriva nåt ändå.

Det är mycket här som är svårt, inte minst mitt nedåtgående självförtroende, men jag fortsätter försöka.

Dessa fina umgås jag mycket med

Sarih och jag