söndag 27 maj 2018

Machokultur och könsskillnader

Ecuador är uppenbarligen ett väldigt annorlunda land med många skillnader. En av dem som jag redan hade förväntat mig är könsskillnader som då skulle vara större här än i Sverige. Det stämmer men uppmärksammas ändå inte lika mycket här som i hemlandet. I det här inlägget kommer jag utgå från stereotypen om att föräldrarna består av ett heterosexuellt par då jag inte har sett något annat här och då inte kan tala utifrån det.

Förmodligen den första saken jag tänkte på när jag hörde om detta var att tjejer inte bör gå ensamma ute på kvällen. Det är nåt som är ganska oklokt oavsett vilket kön man tillhör men det är framförallt sant för tjejer. Går man som tjej ensam utomhus när det är dagtid märks det också tydligt att man inte är i Sverige. Att män tilltalar och kommenterar en på gatan är mycket vanligt och något som jag vid det här laget blivit van vid. Detta beror dock också starkt på att jag är utlänning.

Det andra som syns tydligt är hur kvinnorna jobbar mer i huset. Det är vanligt att båda föräldrarna jobbar men ändå gör kvinnan klart mest jobb i huset. I min familj står min värdmamma för det allra mesta av maten, tvättning av kläder (vilket ofta görs förhand) och inomhusstädningen. Värdpappa sköter det mekaniska, när nåt måste bytas ut, poolstädningen och han brukar diska också för då går det snabbt. Killarna i huset gör inte mycket hushållsarbete om de inte blir ombedda och förväntas inte göra det heller.

Där nånstans börjar det påverka mig. I början sa mina värdföräldrar att "här i familjen måste alla hjälpa till" och det är ju helt rimligt. Ganska snart blir det dock tydligt att jag som tjej har mer förväntningar på mig angående att hjälpa till. Varför gjorde inte just jag mat när föräldrarna kommer hem sent och bara vi syskon är hemma? Varför fixade inte jag det där som behövde fixas? Det blev så småningom bekräftat med ord att det inte bara var ett sammanträffande att jag förväntades göra mer.

Jag blev faktiskt ganska arg när detta blev tydligt men svalde det och tänkte mig att jag inte är här för att ändra kulturen utan snarare för att betrakta och uppleva den. Därför försökte jag anpassa mig till detta och acceptera folkets vanor här. Det svåraste med det var inte den faktiska orättvisan utan snarare att man tänkte sig att jag skulle se allt som behövdes göras utan att någon sa det till mig. Jag har bubblat av frustration när nån har blivit arg för att jag inte gjorde nåt som de inte ens bad mig att göra. Det tog tid att vänja sig vid. Att göra som någon säger är en sak men att faktiskt anpassa sig i tanken är en annan sak.

Sen tycker jag dock att killar generellt sett behandlar tjejer fint här. Knappt någon skulle få för sig att slå en tjej ens på skoj eller i en lek, de erbjuder sig snarare att drämma till den killen du inte gillar på käften. Killar här är generellt sett också ganska kärleksfulla mot tjejer och är inte rädda för att säga om de tycker du är fin. Så trots att machokulturen här är ganska stark finns även mycket respekt för tjejer och det är trevligt.

torsdag 24 maj 2018

Danstävling

Den 19 maj 2018 blev en av de mest speciella dagarna av mitt utbytessår och även en av dem jag hade fruktat mest. Under detta datumet skulle det nämligen finnas en danstävling och min danskurs skulle delta. Det har pratats om denna tävlingen sedan ett par månader tillbaka och i lördags var dagen. Veckan nu innan har känts fruktansvärt stressig och nervös för mig och någon dag innan tappade jag aptiten. Det var ganska mycket som skulle göras, dräkter skulle tillverkas, skor och andra detaljer skulle köpas för att inte prata om att lära sig koreografierna perfekt också.

Jag hade faktiskt inte riktigt lust att delta. Eftersom att jag känner mig själv rätt bra insåg jag dock att önskningen om att slippa beror på bekvämligheten som mår bra av att utmanas. Jag hittade därför inte på någon ursäkt till att inte vara med och missade till och med en familjeträff (som jag dock inte visste om förrän bara ett par dagar innan) för att delta i tävlingen. Dessutom blir jag lätt skitnervös och glömmer dansstegen, till exempel gjorde jag fel rätt rejält på uppvisningen i julas. Nu var det inte ens bara en uppvisning som väntade utan en tävling och alla ville ju att vi skulle vinna och då är det ganska kritiskt att stanna upp och glo mitt i allt utan att veta vart man ska sätta fötterna. Mitt enda mål var därför att inte göra fel.

Min värdfamilj skulle dra sig mot familjeträffen på morgonen eftersom att den skulle äga rum i Quito så vi hann bara äta frukost tillsammans. Jag hade svårt att få i mig maten och ville hellre gå och kräkas av nervositeten. På förmiddagen åkte jag till en kompis som hade erbjudit att hjälpa mig med sminket eftersom att jag inte kan sånt. Vi gick och fick håret flätat i fyra flätor och fixade det sista som skulle göras innan vi drog oss iväg till parken där det hela skulle utspela sig. Jag var rejält nervös men så tacksam att jag inte behövde gå dit själv. Både tjejen som hjälpte mig och hennes bror är med i dansen så vi letade rätt på resten tillsammans.

Först fick jag syn på några av tjejerna. Sen på dansläraren. Sen en person som jag inte har sett på fem månader. Han heter Jonathan och flyttade till en annan stad efter att ha tagit studenten men var på besök i Santo Domingo bland annat för att se tävlingen. I och med att han är en av mina närmaste vänner var det väldigt fint att se honom igen. Vi fick reda på att vi är grupp nummer 13 av 19 och därav behövde stå där och vara nervösa en längre tid. Det var dock kul för vi kunde se ekipagen och dansa omkring själva. Helt plötsligt blev det vår tur och vi satte på oss våra häftiga dräkter och tog ett sista kort innan vi skulle dansa.

Sen satte musiken igång och vi dansade. Och det gick hur bra som helst. Jag klarade mitt mål, jag gjorde inte fel och trots att jag nästan kräktes av utmattning när vi kastade fejkpengar i finalen kunde jag inte vara nöjdare. Tjöt av glädje och stolthet. Log leenden från öra till öra. Glömde att det var en tävling och att nån skulle vinna, nervositeten var väck. Dansnumrena på prispallen började ropas upp och Golden Academy Dance, min grupp, kallades fram på andraplats. Jag var helt förvånad för många av bidragen var fantastiska och jag trodde inte vi skulle hamna på topp tre. Somliga verkade dock mindre nöjda över att inte ha vunnit men för mig verkade det fantastiskt.

Efter att ha tagit bilder och grejer var tävlingen strax slut och folk började dra sig hem. Mina värdföräldrar var fortfarande inte i staden och jag hade inte lust att vara själv hemma så jag och Jonathan gick ut och käkade. Sen lämnade han mig i huset och jag duschade och gick och försökte sova. Den dagen blev en av de bästa under hela utbytessåret.

Såhär börjar dansen


Jonathan, jag och Raquel


Efter ett lyckat framträdande



Jag och Millie, min danstränare


måndag 7 maj 2018

Resa i de ecuadorianska Anderna (del 3)

Fortsättning på förgående inlägg.

Dag 7
Den här dagen skulle bli en av mina favoriter och en ganska speciell sådan också. Vi lämnade hotellet i Baños och åkte mot den största vulkanen i Ecuador, Chimborazo. Den mäter 6 266 meter och är den punkt på jorden som sträcker sig närmast solen. Anledningen till att Chimborazo är närmare än till exempel Mount Everest är att Chimborazo befinner sig på ekvatorn där jorden faktiskt är lite bredare och därför når högre. Vi i gruppen som utbytesstudenter skulle gå upp till 5 000 ifrån 200 meter längre ner. Även om det inte är världens tuffaste bergsbestigning var jag pumpad för jag har aldrig varit 5 kilometer över havet till fots innan. Dagarna innan tvivlade jag starkt på om jag skulle gå med på vandringen pågrund av att höjdskillnaden verkade påverka mig stark redan på lägre höjder men jag var ganska bestämd trots det. För om jag inte skulle göra vandringen skulle jag stanna i bussen bara 200 meter längre ner, och det kan väl inte göra så stor skillnad tänkte jag.

Vi promenerade hela vägen upp där det fanns snö och tog bilder. Det var en fin dag, man såg ända upp till toppen där molnen slingrade sig. Vi satte oss en stund i stugan som fanns där för att dricka te. Jag åt en bit choklad som jag bara skulle tillåta mig att äta där uppe och det blev pågrund av nöjdheten den godaste chokladen jag ätit på länge. Efter bergvandringen åkte vi vidare med minibussen mot en by som heter Guamote. Där finns det nästan bara ursprungsbefolkning med traditionella kläder och hatt. På kvällskanten tog vi en promenad i byn för att se oss omkring. Det fanns en hel del marknader där de sålde frukt och grönsaker, blommor, kläder, potatis och massa annan mat. Det var väldigt trevligt och det var intressant att se en liten del av landet som inte verkar ha förändrats och moderniserats mycket.

Dag 8 och 9
Dag 8 på resan var faktiskt rätt seg. En av tjejerna hade blivit magsjuk under natten och under morgonens utflykt hade vi en guide som inte riktigt lyckades fånga vårt intresse. Vi åkte runt i området och fick hälsa på en och annan skola med småbarn vilket i och för sig var lite kul. När vi steg ur bussen för att gå in till hotellet igen svimmade en annan tjej. Jag kan ju lägga till att totalt under resan mådde 5 av 10 utbytesstudenter dåligt fysiskt på ett eller annat sätt. Det var nog lika bra att nästan eftermiddagen ägnades av att åka buss. På kvällen kom vi fram till en av Ecuadors säkraste och mest välstädade städer, Cuenca. Den är känd för vackra byggnader och har ett stort antal europeiska invånare. Vi åt middag på ett trevligt cafe och sen gjorde man lite vad man ville på kvällen. Jag och några andra hamnade i en park där vi såg breakdansare och deltog lite själva, det var kul.

Dagen därpå åkte vi till en nationalpark strax utanför staden. Vacker plats, gulgröna ängar med berg och konstigt formade sjöar. Vi stannade till vid en av dem för att promenera kring den en bit och jag var på nöjd och glad. Efter det åkte vi tillbaka in i staden och tog oss upp på en höjd. Där finns det en gunga man kan svinga sig ut över staden på. Det var faktiskt riktigt härligt! Vid lunchtid blev jag dock på dåligt humör för jag åt en sås som skulle ha kunnat innehålla gluten så jag var orolig halva eftermiddagen. Efter lunch gick vi omkring i staden och på kvällen träffade vi en utbytesstudent som bor i Cuenca men inte var med på resan. Vi gick till en bar och hade det rätt trevligt.

Dag 10 och 11
Hela dag 10 gick åt till att åka buss. Jag hade inget emot detta då det ger mig tid att sitta och titta ut och tänka (och äta nåt gott emellanåt) vilket är nåt jag trivs riktigt bra med. Vi kom fram till hotellet i Quito och sa hejdå till vår reseledare som vi tycker så mycket om. Han heter Pablo och är jättebra, var själv utbytesstudent i Tyskland för ett antal år sedan. Jag och två andra tjejer gick inte ut under kvällen utan stannade på hotellet och åt och drack varm choklad. Vi hade ett riktigt fint samtal och gick och la oss. Det kändes lite trist att åka hem dagen därpå för vi hade det riktigt bra. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag hade möjlighet att åka på denna fantastiska resa och upptäcka mer av det här häftiga landet! Det var förstås lite jobbigt att vara sjuk under flertal tillfällen men det var helt värt det ändå. Nu slipper ni se fler långa inlägg om resan.


Dessa två första bilderna hör egentligen till tidigare dagar men fick inte tag i dem tills nu och ville ha med dem ändå.

Ganska misslyckad bild på mig och Chimborazo.



På 5000 meters höjd

Vi spelade fotboll med några ursprungsbarn.



Cuenca





Vår fantastiska reseledare köpte oss var sin ros

Och så tog resan slut.


fredag 4 maj 2018

Resa i de ecuadorianska Anderna (del 2)

Fortsättning på föregående inlägg.

Dag 4
Det här skulle bli en av de mest fysiskt utmanande dagarna och dagen innan hade jag ställt in mig på att inte kunna vara med pågrund av min dåliga form. Det som stod på schemat var nämligen att gå uppför Cotopaxi. Som redan nämnt är den vulkanen ganska rejäl och mäter drygt 5800 meter. Vi skulle åka upp med bilen till ungefär 4600 meter och gå 200 uppåt vilket var kanske 2 kilometer i gångväg. Det låter kanske inte superfarligt men i och med höjdskillnaden och bristen på syre kan det bli rejält påfrestande att promenera på den nivån. För att kunna vänja sig något vid höjden tog vi oss en promenad runt en sjö på typ 4000 meters höjd till att börja med. Redan där blev jag snabbt andfådd och hade inte riktigt energi i kroppen. Det var dock inte svårt att förstå eftersom att jag knappt hade ätit dagen innan och bara lite frukt på morgonen.

Sen ett tag senare var vi uppe och hade parkerat bilen och skulle försöka promenera upp till 4800 meters höjd. Direkt när man steg ur minibussen kunde man känna vindens kalla drag. Det var som små isbitar i luften som piskade mot huden, ganska härligt i mitt tycke. Vi började gå och jag kom knappt framåt. Man fick ta pauser och andas ordentligt och gå riktigt långsamt. Efter mer än en timmes kämpande kom vi äntligen upp och jag var helt utmattad men nöjd över att ha klarat det. Vi drack te som ska hjälpa mot höjdsjuka och promenerade ner igen. Vi drog iväg med bussen igen och åkte till nästa hotell. Färden dit tog några timmar så vi kom dit på kvällen. Vi tog det lite lugnt och åt middag. Sen avslutade vi dagen med att piska Otso med skärp 18 gånger för det var hans födelsedag och då är det tradition att drämma till personen en gång för varje år denne fyller.

Dag 5 och 6
Den här dagen åkte vi till en riktigt cool sjö som heter Quilotoa. Den ligger liksom i en krater från en vulkan för länge sedan. Pågrund av bergets många mineraler har vattnet fått en fantastisk turkosaktig färg. För att komma till vattnet är man tvungen att promenera en bit neråt i och med att det var en krater. På vägen fanns det gott om platser att stanna och titta ut över den häftiga sjön på. När vi var nere satt vi bara och tog det lugnt och pratade en stund. Sen fick man promenera upp igen och de som ville och hade 10 dollar kunde hyra en mula och få skjuts upp av den. Jag funderade inte en sekund på beslutet och hyrde mig direkt en mula. Det var ett bra val för jag kunde knappt ens gå upp för trappor utan att börja flåsa ordentligt i det läget. Vi åt lunch och åkte vidare till en känd turistby som heter Baños. Där nånstans började jag må riktigt dåligt igen och fick inte i mig ens en bit mat på kvällen.

På morgonen dagen därpå mådde jag fortfarande gräsligt och drack bara juice till frukost. Vi skulle ut på äventyr i de naturbeklädda delarna av staden och började med att stanna till vid ett ställe där man hade chans att åka linbana. Jag bestämde mig för att åka och kunde njuta av den fantastiska utsikten över en flod och ett litet vattenfall man flög över. Vi gjorde ett till stopp vid ett annat vattenfall och stannade tillslut vid en ytterligare plats där vi skulle promenera en sväng. Jag följde med på promenaden för att slippa ångra mig men fick röra mig väldigt långsamt och bli hjälpt av mina vänner för att ens orka ta mig framåt. Det som gjorde dagen fantastisk var att vi mötte en hundvalp på vägen som jag fick lov att hålla en stund. Sen var det ju fint med det tredje och mäktigaste vattenfallet vi kom fram till också. Det fanns dessutom en bro där man kunde se vattenfallet och floden också. Jättefint!

På eftermiddagen gick vi till en utkiksplats där det finns gungor som är kända världen över. Där tar man obligatoriska bilder och tittar ut över bergen. Höjdpunkten på den lilla utflykten var utan tvekan att Otso hade köpt sig en vattenmelon som han kastade ut över stupet när han gungade som sen sågs explodera en bit nedanför. På kvällen efter middagen (vid det laget mådde jag äntligen lite bättre igen) gick vi till varma vattenkällor och var där i någon timme. Supertrevligt att umgås och njuta av vattnet och dessutom såg alla roliga ut med de obligatoriska badmössorna. Riktigt bra avslut på den för mig lite slitsamma dagen!

Här kan man se både molntäckta Cotopaxi och minibussen vi färdades i. 

Vi upptäckte att vi var Ecuadors flaggas färger och skulle sjunga nationalsången (som jag inte kan)



Man kan ju säga att det framgick ganska tydligt hur jobbigt jag tyckte att det var.


Efter att ha tagit oss upp på Cotopaxi


Quilotoa



Vi hittade svenska mitt i byn här på andra sidan jorden





Bästa tillfället på utflykten.


Här kan man se vattenmelonen flyga.


Otso och jag med de snygga badmössorna

Fortsättning följer i nästa inlägg.