Dansande i karnevalparaden och härlig tur till stranden

De senaste veckorna har vi i dansen övat mycket inför karnevalen som var nyss. När det är karneval finns det parader och grejer och vi i dansen skulle delta. På fredagen den 9 februari var paraden och vi tränade varje dag hela veckan. Jag var faktiskt inte helt tillfreds inför att uppträda. Inte nog med att jag var magsjuk en vecka innan hårdträningen så blev jag också ganska direkt efter tillfriskningen förkyld. Jag hoppades innerligt att halsen inte skulle bli för påverkad och det blev som tur var inte så farligt. Men det tog på krafterna ändå och jag kände mig stressad inför att dansa i paraden.

Sen var dagen kommen och det enda jag oroade mig över var att det var soligt ute och jag hade inte med mig solkräm. Vädret blev faktiskt ganska perfekt när vi väl tog oss till platsen där alla ekipage var samlade för att börja. Ecuadoriansk tid gällde såklart så vi började dansa strax efter fem om jag minns det rätt trots att paraden skulle börja klockan tre. Sen var det bara att dansa på i de nära två timmarna det tog att ta sig igenom hela paraden. Lite svårt var det eftersom att man hela tiden behövde röra sig hyfsat snabbt framåt medan man dansade och då och då blev jag lite vilse i stegen, men allt som allt var det kul! Folk sprutade skum på en och jag blev attackerad med färg när vi kom i mål.

Karnevalen pågår under fyra dagarna och nåt som blev tydligt är att man får ta hand om sig under dessa dagar. Jag och min värdmamma promenerade en populär väg mot en flod och vi mötte hur mycket ungdomar som helst på vägen med färg från topp till tå. Näst intill alla tittade på mig och jag tappade räkningen på antalet personer som skrek grejer efter mig så som gringa (betyder ungefär utlänning), hello (och andra tappra försök med engelskan), drottning och så vidare. En del skrek bara rätt ut i konstiga men lyckade försök att fånga min blick.

Bara någon dag senare bestämde vi oss för att åka till stranden så då steg vi upp tidigt och gav oss iväg med några vänner till familjen. Stranden vi besökte ligger ett par timmar bort med bil och vi stannade till och åt frukost på vägen. Kanske klockan 11 ankom vi och började med att promenera en sväng utöver den långa sandstranden. Det var en solig och go dag men i och med bristen på moln som täckte solens starka solar fick jag gå med handduk och grejer över huvudet. Vi spelade lite fotboll på stranden men jag satte mig på strandkanten efter fem minuter i stället och kände på vattnet. Ganska snart hade alla börjat närma sig vattnet och vi lekte runt bland vågorna.

Efter någon timma när törsten kom krypande började det bli tydligt att vi inte hade tagit med oss tillräckligt med vätska att dricka så då gick vi till poolområdet och köpte läsk. Där hängde vi tills det blev dags att äta lunch. Vi duschade oss och det blev prat om att åka hem men bestämde oss för att stanna för att se solnedgången. Det var det bästa beslutet på länge. Några gick på promenad, några spelade mer fotboll och jag gjorde en utflykt ensam över stranden. Under denna lilla vandringen kom jag fram till att jag har det mesta man kan önska sig i livet. Skrattade rätt ut över att jag aldrig annars tänker och fattar det på samma sätt. Men det gjorde jag där på stranden mitt på ekvatorn när jag promenerade i det ljumna vattnet och såg solen sakta ta sig neråt. Helt fantastiskt var det. Riktigt härlig resa!

En tuff vecka

Vad vore en blogg om utbytesår utan inlägg om känslor? Inget för mig i alla fall. Här kommer en uppdatering om hur jag har haft det det senaste.

Den här senaste veckan som gått har varit väldigt tuff för mig. Det hade gått ett par dagar efter dagen jag kom hit för då 5 månader sedan (23 januari) och jag vaknade upp och kände mig helt enkelt inte så himla bra. Jag åkte till skolan och satt vid min bänk omringad av känslor och tankar om vad känslorna kunde bero på. Jag kom fram till att det nog var en blandning av lite olika inklusive de två viktiga faktorerna hemlängtan och brist på inspiration och nåt att göra. Som några av er redan vet har jag också fått ganska starka känslor för en människa här och inte helt orimligt nog har det påverkat mig ganska kraftigt. Åtminstone tillräckligt kraftigt för att locka fram nån form av rätt så ordentlig mental dipp.

Medan jag befann mig i skolan kände jag känslorna växa sig större tills jag bara kunde sitta och stirra ut i luften, helkoncentrerad på att försöka hålla inne sorgen. Ganska snart insåg jag dock att jag kommer gråta. Började tänka på vem jag kunde vända mig mot. Tittade in i klassrummet där Lu (utbytesstudent från Schweiz) pluggar men hon sov så jag bestämde mig för att försöka prata med någon annan. Två av mina vänner Alizon och Joel drog med mig till skolans kafeteria och jag sa till dem att jag är ledsen och kommer gråta. Svaret på det blir nästan alltid "var inte ledsen, gråt inte" men tårarna började ju välla ändå. Jag och Alizon gick till tjejernas toaletter för att tvätta ansiktet. Då kommer en annan vän in, ler mot mig och säger "jo, gråt". Och japp, jag grät. Det var nödvändigt. Sen gick vi och tog roliga bilder och jag kände mig lite bättre.

Dippen hade dock bara börjat och dag två grät jag också under skoltid. Den här dagen insåg jag att jag saknade att ha någon jag alltid kan vända mig mot, oavsett vad det handlar om. Missförstå mig inte för det finns massor av fina människor här som stöttar mig men jag förstod att det var en alldeles särskild person som jag saknade nåt hiskeligt. Denna någon är min älskade underbara lillasyster Mira. Henne som jag alltid kunde störa utan att skämmas när jag hade tråkigt, alltid skratta med, alltid klaga över killar med, alltid dra med att köpa choklad, alltid prata med om allt. Här i Ecuador har jag inte min lilla stjärna med mig (trots att hon alltid är skön och svarar direkt när man skriver) och jag saknar henne så mycket.

Dagarna därpå var väldigt svåra också. Jag hade problem att hålla humöret uppe och jag kände inte riktigt att jag på ett accepterat sätt kunde uttrycka det jag hade inom mig för att inte verka som en ledsen person. Det kändes ungefär som att vara i ett hål utan möjlighet att ta sig upp och den känslan av sån hopplöshet är fruktansvärd. En av nätterna låg och vred mig i sängen med kraftig huvudvärk, hjärtat snabbt pulserande och ostadiga andetag mitt i de kvävande känslorna. Jag mådde så dåligt och det var hemskt. Jag ville ha min familj i Sverige och tänkte på hur skönt det skulle vara att vara med dem och inte här mitt i allt det jobbiga utan någon jag älskar som älskar mig på den nivån jag älskar min familj i Sverige.

Härom dagen vaknade jag upp och mådde faktiskt helt okej efter att ha andats en stund. Hade en bra kväll dagen innan och insett att jag inte är ensam i att inte vara på topp. Har haft fler och längre stunder med glädje de här senaste dagarna. Otroligt skönt. Hade ungefär en vecka med hopplösheten tungt liggande men jag verkar redan vara påväg uppåt med upplevelsen och erfarenheten med mig. Så är det ibland. Ibland är det skitdåligt. Det är okej också.

Jag, Joel och Alizon

En av de finaste människorna på jorden

Gött häng