Jul i Ecuador

Jag hade nog någon förväntning om att själva julafton och juldagen skulle vara en superstort grej i och med de tidiga förberedelserna. Under min typ första månad i Ecuador, alltså någon gång i september kanske, kunde man redan se juldekorationer i affärerna. I november var alla juldekorationer i huset fixade och det var ganska rejält dessutom. Granen har hur mycket dekorationer som helst och vi gjorde en snöstad i miniatyr och Jesusfödelsen likaså. När dagen själv kom verkade det trots allt inte vara så himla stort partaj.

Jag hade inga julkänslor får jag medge. Som svensk är jag van vid mörker, kyla och i bästa fall snö under dessa tider och därav kopplar jag dessa till julen. Därför gick inte pusselbitarna ihop när det både var jul och sommarväder på samma gång. Jag tänkte att jag liksom skippar julen i år rent mentalt sett. Hemlängtan slog till ganska hårt när jag fick se bilder och veta om att i Sverige har de det lika mysigt som alltid med hela familjen förutom jag. Tänkte tillbaka på förra årets jul som var superbra och på att det missar jag i år. Det gjorde ont och det var tufft med känslorna.

Som ni kanske har förstått var jag inte helt på topp men det kändes lite bättre när kusinerna och andra från familjen kom. Jag pratade lite med min värdmammas syster och hon stöttade mig när jag hade hemlängtan. Kusinerna och jag var ute och försökte lära oss att dansa framåt kvällen. Det var skoj. Vi lekte lite lekar och klockan började närma sig tolv. I Ecuador firar man nämligen jul när klockan slår tolv på natten mellan den 24 och 25 december. Det är då man öppnar paketen och äter mat. I min familj brukar man också sätta ut den lilla figuren föreställande Jesus i scenariot där han föddes men det glömde vi göra i år.

Jag har en tendens att bli ganska trött på kvällen så jag tyckte det kändes som en lite sådärbra idé att fira jul under natten och inte på eftermiddagen. Men så var det i alla fall så då fick man försöka hålla uppe energin bäst man kunde. En annan sak som var annorlunda från julen i Sverige är att man här fokuserar med på den faktiska anledningen till julen, alltså att Jesus föddes. Vi hade någon slags bönestund och sen det vanliga med presentutdelning och mat. Att äta kalkon till jul är förresten tradition här. Sen hängde vi väl bara tills klockan blev typ tre och alla gick och la sig. Inte mycket mer än så.

Inte den bästa julen i mitt liv kanske men jag är ändå glad att jag fick uppleva den på ett så annorlunda sätt!

Visst ser man lyckan i ögonen på mig?

Besök på annan skola och hundvalpar

När vi härom veckan ankom till skolan stod det på schemat att åka till en annan skola lite längre bort och hälsa på där. Vi hade bivit indelade i små grupper på fyra personer vardera som skulle ha hand om de olika årskurserna. Jag och min grupp skulle ha ansvar över de minsta barnen som var ungefär fem år gamla. Jag fick reda på att jag ensam skulle vara med typ fem-sex ungar vilket jag verkligen inte kände mig så taggad över. Jag är inte känd för att älska barn heller.

Min kanske inte helt positiva inställning fick dock inte hindra mig så jag satte mig i bussen med alla andra och så drog vi iväg. Efter ett tag var vi framme vid skolan och vi blev ledda till klassrummen. I ett av dem satt de små eleverna vi skulle ha hand om vid sina låga bord. Min kompis förklarade vilka vi var, introducerade mig och förklarade tydligt att jag inte är från Ecuador och inte kan språket lika väl som dem. Vi delade upp oss i de mindre grupperna och då skulle barnen lösa en liten labyrint och färglägga en bild på scenariot när Jesus föddes. Jag passade på att fråga de lite enkla frågor om vad bilden föreställde, vilka deras favoritfärger är och liknande. De var faktiskt jättegulliga och snälla allihop!

De fick inte så himla mycket tid till att måla för sen skulle vi ut på skolgården och se på framträdanden. Själva specialdagen hade jultema och därav framträdandena likaså. Några hade gjort små teaterframträdanden för att representera Jesus tid. Sånt intresserar mig sällan tillräckligt för att fånga min uppmärksamhet men det var roligt att se när folk dansade eller sjöng. När vi satt och tittade satt småbarnen runt mig och lekte med mitt hår och gjorde "flätor". De tyckte nog det var jättekul och jag har verkligen inget emot när folk sitter och pillar med håret, tyckte det var lite mysigt. De skulle också uppträda med en dans. Jättesöta var de och jag hade ett leende på läpparna nästan hela tiden runt barnen. Väldigt rolig upplevelse var det och kul för mig som egentligen inte är så förtjust i barn att se att de visst kan vara gulliga!

Apropå små söta saker har min värdfamilj åkt och köpt hundvalpar. Jag hade tyckt mer om om de hade adopterat i stället för här i Ecuador finns det en stor mängd hemlösa hundar som behöver omsorg. Men nu har vi i alla fall två små klumpiga vita valpar som är bedårande men kissar här och var och biter i det mesta.

Julmiddag med klassen

I torsdags hade vi middag med klassen. Det är tydligen tradition såhär i juletider. Det som sög var bara att vi hade en träff med danskursen samma kväll så den fick jag tyvärr välja bort. Lite ont gjorde det att se både bilder och videos på deras roligheter. Men det hjälper ju inte att klaga och vi hade det ganska trevligt på middagen ändå. Alla skulle mötas i en restaurang vars ägare är föräldrar till en klasskamrat. När jag kom dit och såg folk på ett litet avstånd var min första tanke "kommer jag känna igen mina klasskamrater nu i och med allt smink?" men det var inte så svårt trots allt.

Ganska direkt när jag klev ur bilen vände sig de flesta om, lätt imponerade över mitt utseende. Jag hade på mig en svart klänning och klackskor. Håret hade jag fått uppsatt i en salong och sminket fixat på samma ställe. Jag hälsade på mina kamrater och fick en del komplimanger för hur jag såg ut. De sa bland annat att jag såg ut som Barbie. Typ hela gänget stod utanför restauranger och tog bilder vilket jag rätt snabbt blev indragen. Vi drog oss inåt, tog fler bilder och bara umgicks lite. Killarna (och jag heheh) spelade ett datorspel som gick ut på att skriva två namn (på exempelvis klasskamrater) så bestämmer spelet hur bra dessa två personer passar ihop. Sen skrek man jättemycket om det visade sig vara en bra match. Sånt som man gjorde när man gick i typ tvåan med andra ord.

Jag var jättehungrig när det var middagsdags och jag fick fisk och de andra kött och kyckling. Det var rätt gott. Köttet var tydligen jättehårt så en tjej i klassen frågade en vän om han kunde hjälpa henne skära upp det. Det gäller att vara gentleman. Efter maten gick jag och en vän upp och utforskade taket där man hade lite utsikt över området. Där stod vi och pratade tills fler kom upp och avbröt den trevliga konversationen. Sen diskuterades det lite dans och jag frågade hur man dansade salsa. Det hade de väl lite halvkoll på sådär. Jag hade ändå ganska mycket mindre koll men det struntade väl jag i och struttade runt ändå. Sen gick vi ner där man faktiskt hörde musiken ordentligt och dansade resten av kvällen.

Jag och Alizon

Jag och Mateo

Ett gäng klasskamrater

Jag och Santiago

Skolevent och danspresentation

I fredags var det ett skolevent med jultema i mina värdbröders skola som halva familjen följde med på. Fyra av de åtta utbytesstudenterna här i Santo Domingo går på den skolan och både jag och Lu (utbytesstudent från Schweiz i min skola) var också där så vi var sex utlänningar totalt. Vi möttes upp där på skolan och tittade på uppträdandena tillsammans med deras vänner och dansade runt och sjöng lite vi med. De av oss som gick på skolan uppträdde också vilket var roligt att se. Varje klass representerade julen i olika länder. De hade faktiskt med Sverige och då hade de med en luciasång som jag sjöng med i under hela uppträdandet.

Nåt som var roligt är att jag sprang in i en kille från min danskurs där också för han hade gjort två utav koreografierna som eleverna dansade till. Han är väl typ lika gammal som jag men redan framgångsrik. Sen i ett annat uppträdande som inte bestod av eleverna insåg jag att en av de två som stod på scenen var min danslärare. Jag tittade ganska mycket på just henne utan att veta vem det var för hon dansade bäst innan jag förstod att det var hon. Jag visste inte att hon skulle vara där så det var en överraskning!

I söndags hände det spännande saker också. Vi i dansen hade nämligen en presentation i en av de större parkerna i min stad. Det var inte bara vi som skulle uppträda utan vi hade tre koreografier under lika många olika tillfällen under eftermiddagen. Jag var exakt hur nervös som helst och vaknade på morgonen med spända muskler i hela kroppen. Vi skulle komma förberedda med smink och jag varken har smink eller kan sminka mig så jag kontaktade en tjej från dansen och frågade om hon ville hjälpa mig. Det kunde hon så jag fick hjälp med det i hennes hus och sen åkte vi till parken tillsammans med hennes bror (som också dansar) och hennes moster (eller faster, vet inte riktigt). Skönt att inte åka dit själv också!

Det blev en del väntande före och mellan alla framträdande. Jag var som sagt väldigt nervös och kände mig inte alls bra så jag presterade väl inte helt klockrent. Gjorde lite misstag och glömde bort steg. Framförallt den andra dansen kändes mindre lyckad då jag befann mig längre fram på scenen när jag gjorde fel. Då kändes det ganska jobbigt att det fortfarande fattades ett uppträdande för jag hade inte lust att göra bort mig mer. Men mina fina vänner peppade mig och det gick och kändes mycket bättre när vi väl dansade.

Sen följde jag med några i dansen (och en av utbytesstudenterna som verkar ha nåt på gång med en av tjejerna) och åt pommes. I den situationen kände jag mig så himla nöjd med att vara där. Kände mig så tacksam och glad över att kunna vara en i gänget också och inte bara nån man drog med för att man kände sig tvungen. Trots att det kändes dåligt att jag gjorde fel i dansen så är jag jätteglad över att jag var med. För det är av obekväma situationer man växer och utan dem skulle jag nog inte känna mig helt nöjd med året.

Skoleventet

"The Santo Domingo Squad", fattas dock två utbytesstudenter som också bor här 

Min danslärare till vänster

Efter första dansen

Efter andra dansen

Några från dansen. Diana, halvt bakom mig, hjälpte mig med sminket. Klädseln tillhör förövrigt den sista dansen.

Lite om mat och glutenintolerans i Ecuador

Mat är en av de sakerna som man ganska direkt kan förvänta sig är annorlunda när man kommer till ett nytt land. Det var också något jag behövde tänka ganska mycket på när jag valde land i och med mina matrestriktioner. Jag är glutenintolerant och pescetarian (vegetarian men äter fisk och skaldjur) och tyvärr resulterar det i att det är svårt för mig att åka som utbytesstudent till många länder. Detta fick mig att titta mer på Sydamerika för här används generellt sett inte lika mycket gluten. Jag läste att i Ecuador är det mycket ris, fisk, kyckling, matbanan, nåt som kallas yuca och frukt. Det är också just det som är en sammanfattning vad man äter.

Jag kan börja med att berätta hur måltiderna brukar se ut. Frukost här är en mycket större grej än i Sverige. Ofta äter man riktig mat till frukost också och det kan anses konstigt att bara äta flingor. Lunchen är dock störst och ofta består den av både soppa och huvudrätt och nästan alltid ris. Den äts ofta tillsammans med familjen då den sällan serveras i skolan, jag brukar äta lunch hemma vid 14-tiden när vi slutat skolan. Middag är inte helt givet och i min familj värmer vi ofta eventuella rester från lunchen och lägger till nåt om det behövs.

Här i Ecuador har jag sett massa saker som jag aldrig ätit eller sett förut. Till exempel äter man typ alla delar av djuren och inte bara de "finaste delarna". Men det jag syftar mest på är den stora mängd variationer av frukter, grönsaker och andra växter. Något som är väldigt stort här är matbananen som börjar som grön och sen blir mogen då den är gul och sötare. Den smakar inte som banan när den är omogen, liknar på något sätt mer potatis. Man kan göra lite olika med den, inklusive något som kallas för chifles och det är ungefär som chips fast av matbananen. Det stora utbudet av frukt brukar användas till att göra färska juicer och smoothies. I Sverige var inte jag ett stort fan av andra drycker än vatten men det är faktiskt riktigt gott att mixa ihop nån frukt med vatten eller mjölk och lite socker och dricka direkt.

Att vara glutenintolerant i Ecuador är inte så svårt om man kan tänka sig en och annan uppoffring. Jag har till exempel inte ätit kaka eller den typen av fika på över tre månader nu. Bröd har jag inte ätit sedan ugnen hemma gick sönder för någon månad sen. Att fråga i restauranger om maten innehåller gluten kommer nästan aldrig ge något lämpligt svar för ingen vet vad det är. Jag burkar helt enkelt fråga om maten innehåller mjöl men det mesta brukar man bara kunna gissa fram ett svar. Det är nämligen inte så vanligt att reda soppor och grytor med mjöl. Pasta är också ovanligt. Så det är inte så värst knepigt trots allt med glutenintoleransen trots att det knappt förekommer här.

Att inte äta kött och kyckling är inte alltid lika smidigt och jag har fått lära mig att vara lite mindre strikt. Om vi till exempel äter soppa med kyckling i är det vanligt att jag får samma soppa men att kycklingen plockas bort. Det skulle jag inte ha accepterat förut i Sverige men så har jag fått göra här. Man får också ta lite vad som finns, i många restauranger är det mycket kött och ibland brukar vi fråga om jag kan byta ut köttet mot ett stekt ägg eller liknande.

Jag uppskattar starkt den stora mängden vitt ris man äter vilket jag typ tyckte var fest när man någon enstaka gång åt i Sverige. Det mesta här lagas från grunden och man köper inte mycket färdiglagad mat som man bara värmer vilket är vanligare i Sverige. Jag äter det som serveras och det är jag nästan alltid nöjd med. Överlag saknar jag knappt ens den svenska maten och det är ett högt betyg till den ecuadorianska maten från min sida.

Två olika typer av banan. Finns fler. Man konsumerar alla på cirka två veckor.

Frukt och grejer. Längst ner till höger ser ni yuka.

Såhär kan en typisk lunch se ut. Bönor, ris, sallad och nåt kött.

Lite öppnare inlägg med veckans reflektioner

Om den här veckan har jag inte så mycket att säga egentligen så jag tänkte mest skriva ner lite reflektioner. Jag vill inte säga att inget har hänt men jag tror att jag börjar komma närmare vardagen här. På något sätt känns det som att förra veckan var så länge sen trots att det verkar ha gått snabbt sedan dess. Veckan har egentligen varit bra. För det mesta går känslorna för mig som utbytesstudent i häftiga vågor men den här veckan känns det som att det inte varit fullt så dramatiskt. Jag känner mig nog generellt sett en aning lugnare numera. Det beror på att jag äntligen känner att jag har mer en plats i klassen (hoppas att den känslan blir kvar), jag gillar min dans och jag tror att jag beter mig mer som en familjemedlem i värdfamiljen.

Jag skulle inte säga att jag har direkta problem med värdfamiljen för generellt sett går det bra, jag gillar dem och de gillar mig. Men liksom i de flesta andra familjer kan det ibland bli missförstånd och icke-delade åsikter. Förut kändes det ganska jobbigt och det förekommer fortfarande förvirrande situationer men jag har insett något som är viktigt. Det är att jag bör säga till om någon gör eller säger något som sårar mig eller får mig att känna mig förvirrad eller obekväm. Ibland är jag rädd för att säga ifrån för jag vill inte vara ett problem men jag har förstått att om jag ska vara en del av en familj funkar det inte om jag alltid lägger mig ner för att vara så smidig som möjligt om det inte känns okej för mig.

Att det känns bra i klassen är faktiskt jätteskönt. Jag har ett par vänner som jag pratar mer med och känner mig som "en i gänget" med. Det senaste har jag dock känt mig stressad över att jag inte gör mycket i skolan. För det mesta sitter jag bara och funderar och försöker att inte somna. En dag var jag extra känslig och började gråta mitt i allt, främst för just det att jag inte gillar att vara passiv på lektionerna. Jag pratade med en fin klasskamrat om hur jag kände och det var skönt. Ganska direkt efter försökte jag lägga manken till och koncentrera mig mer. Ibland är det såklart svårt men jag kan ha fått nån form av början ändå för att känna mig bättre.

Dessutom är min kemilärare rolig! Vet inte om jag redan har berättat det men typ den första veckan fick jag rita av honom med en platspåse på huvudet medan alla andra skrev prov. Härom dagen skämtade han om att jag skulle lösa ett kemiproblem på talvan (och han vet mycket väl att jag inte förstår nånting). Ibland på lektionerna går han fram till mig och pratar en stund. Härom dagen sa han att jag får berätta för min familj att vi är bra vänner. Rolig är han!

I dansen har jag utvecklats vilket är superkul. Vi håller på att öva inför en presentation som jag kanske inte ens kommer kunna gå på. Just nu lär vi oss och övar på nya koreografier. Två av dessa är i en stil som kallas reggaeton. Det är en musikgenre som jag tycker mycket om på grund av den tydliga pulsen så att dansa till det är väldigt roligt. Efter halva lektionen i tisdags sa dessutom min danslärare "Annika, du har utvecklats mycket i dansen, gratulationer!" inför alla och jag fick applåder. Jag blev jätteglad!

En sak som är lite närmare hjärtat är just nu att jag nog håller på att få känslor för en person här. Jag kände det tydligt nu i veckan och det kändes lite sådär. Inte själva känslan i sig men rädslan för att den ska ta över mitt år. I Sverige hade jag starka känslor för en person och mina svenska vänner vet mycket väl hur starkt det påverkade mig i en mängd aspekter. Om känslorna växer för den här ecuadorianen kommer det förändra hur mitt år blir och eventuellt då på ett sorgligt sätt. Men det bästa jag kan göra är nog att acceptera känslan men inte släppa allt annat för den.

Har upptäckt att jag blir mer motiverad till att skriva av kommentarer, så skriv gärna något trevligt om ni har lust!

Färgkastning, skola på en lördag och fest med klassen

I fredags skulle vi ta något slags skolfoto. Planen var att vi skulle ta en bild som involverade att kasta färg på varandra. Det tog nån timma innan något hände så vi sprang mest runt och fjantade oss på skolans gräsplan, alla iklädda gröna plastpåsar för att skydda kläderna från färgen. Jag kom hem 2,5 timmar senare med färg över hela benen, armarna, ansiktet och håret. Jag var orolig över om jag skulle få ur färgen ur håret men det gick förvånansvärt bra. Kläderna som fått stänk tog mer stryk dock. Dagen därpå var det lördag och vi hade lektioner då med. Dagen var kort så efter skolan gick jag och två klasskamrater (de heter Alizon och Santiago) och åt glass. De fick mig att fråga kassörskan på svenska om jag kunde få en servett och filmade de förvirrade reaktionerna.

Mina värdföräldrar har köpt en ny ugn så jag och mamma kikade lite i nya recept och har nu planerat några vi ska testa. Jag stack till dansklassen och jag hade massor med energi. Dansläraren frågade mig vad för dans som är traditionell i Sverige och jag presenterade stolt "Små Grodorna". Efter att ha sjungit lite på visan ville alla höra mig sjunga igen vilket förvånade mig. Jag fick sjunga svenska nationalsången och alla typ skrek för de tyckte jag sjöng bra. Blev supernervös men det var kul. Har inte riktigt fått komplimanger för hur jag sjunger innan.

På kvällen anordnade en klasskamrat en blandning av middag och fest som hela klassen var inbjuden till. Kvällen gick mest ut på att prata, digga musik och dricka alkohol. Det sistnämnda tyckte jag var skittråkigt för trots försök till övertalningar så faller jag inte för grupptrycket så då får man sitta där och titta på när de andra häller i sig gift (passiv aggressivitet). Jag hade det generellt sett supertrevligt ändå och jag pratade med mina klasskamrater och det slog mig ännu en gång hur underbara personerna här är. Kände mig så obeskrivligt glad och tacksam över att vara i den klassen jag är i. Det blev ännu roligare när musiken sattes på och jag blev meddragen i att dansa. I min dansklass lär jag mig koreografier och inte att dansa spontant så jag drog mig väl en del för att skaka loss. Jag fick självförtroende av mina fina vänner och dansade ändå. Har verkligen insett hur kul jag tycker att det är trots att jag ibland kan vara lite blyg.

Min värdbror Balto ringde och jag fick förklarat för mig att han skulle hämta mig. När klockan var drygt tolv frågade min vän om jag skulle med några killar som hade stannat till utanför. Jag sa förvirrat nej för jag kände de inte men sen fick jag syn på en bekant och min bror. Det var typ sex killar och jag som trängde in sig i bilen och nån som jag fick höra var full satte sig bakom ratten och drog iväg som en dåre. Körde mot rödljus i 120 km/h och killarna sa "välkommen till Ecuador" när de såg mitt skärrade ansikte.

Vi stannade till vid en annan fest genom att krascha in i buskar för att släppa av några av galningarna men där var det kaos med poliser och grejer så vi fick vara där vid ingången och vänta. Det var fullt med fulla ungdomar och bilar som skulle ut och in. Jag var riktigt arg, frustrerad och stressad över situationen till en början men sen slappnade jag av och kände mig nästan nöjd med att ha sett en ny lite galnare del av landet. Efter nån timma kunde vi börja ta oss därifrån och då satt vi fyra stycken i baksätet plus en liggande över alla. Balto körde den här gången (aldrig känt mig så säker till skillnad från när den andra föraren körde) och jag satt och snackade lite med ett par av killarna. Vi var hemma klockan halv tre och då var jag faktiskt riktigt glad trots förvirringen när jag blev upplockad från min lite lugnare fest. Sammanfattningsvis var den lördagen en av de bästa dagarna i Ecuador hittills.

Tyvärr har jag inga bilder från lördagsnatten.

Tre månader i Ecuador

Jag hade hört mycket om den där tre månader-linjen. Där någonstans blir man flytande i språket man försöker lära sig. Där har man redan fått sig en vardag, sina vänner, sin familj. Vissa hamnar i en dipp av hemlängtan och jobbiga känslor. Innan jag åkte läste jag en del om hemlängtan över året och fick nog någon inbyggd förväntning om hur känsloevolutionen skulle se ut. Tittade alltid framåt på hur det skulle se ut när de där tre månaderna passerat.

Nu är det den 23 november 2017 och det var tre månader sedan jag landade i det här landet. Idag är jag hemma från skolan pågrund av magont och jag har bara legat och sovit, gråtit och tittat på youtube hela förmiddagen. I skolan behöver jag fortfarande jobba med att utveckla vänskapsband, jag fattar inget på lektionerna (och det har inte bara med språket att göra), jag vågar inte vara helt ärlig mot min värdfamilj och jag är långt ifrån flytande i spanska. Jag tänker tillbaka på Sverige, ritar flaggor och skriver svenska nationalsången i mitt skrivhäfte och kämpar med att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på allt jag saknar. Tre månader har gått och vardagen och känslorna kom inte som jag förväntade mig dem och vissa dagar är riktigt jobbiga.

Men sen har jag de där dagarna när jag efter en härlig dag ute med familjen sitter i bilen och tänker och tittar på palmernas siluetter med solnedgångens färger i bakgrunden. Jag har de dagarna när jag har pratat med någon av mina klasskamrater om hur jag känner efter att de självmant har kommit till mig och frågat hur jag mår. Dagarna när jag varit ute med personer jag tycker om. När jag har haft en riktigt bra och energifull danslektion. När jag har vågat prata med min värdfamilj om nåt jag varit rädd för att ta upp. Jag har dagarna när jag känner mig så stolt, glad och tacksam över att jag är här och kommit så långt som jag kommit.

Idag är inte riktigt en dag med sprudlande positiva känslor och det är därför jag har lite svårt att utveckla det positiva. Jag hade kunnat skriva ett helt inlägg om saker jag saknar men då kan man alltid försöka tänka på det man gillar i landet. Och det finns mycket jag tycker om. Jag tycker om klimatet, att det är mycket ris, maten överlag, smoothies och fruktjuicer, att alla klasskamrater är schyssta, min områdesrepresentant, hur jag alltid får hjälp, att det är normalt att krama killar, skoluniform och att prata spanska.

Jag saknar er jättemycket men jag har det bra.

Målning till skolan, efternamn och fula hundklor

För ett par veckor sedan frågade min lärare i kemi mig om jag ville göra en teckning till ett litet projekt i skolan. Uppgiften var att måla något i måtten 50 och 60 cm vilket då skulle bli den största målningen jag någonsin gjort. Vad det skulle föreställa fick jag bestämma helt själv vilket var lite skönt för då kan det ju inte bli riktigt hur fel som helst. Jag kände mig dock ändå lite osäker men jag sa ja eftersom att jag inte gör något i skolan så nåt kan jag väl bidra med.

Jag var rätt stressad ända tills jag faktiskt skulle redovisa målningen vilket var en måndag knappt två veckor senare (förra veckan). Min områdesrepresentant Tania hjälpte mig att köpa några av grejerna jag behövde efter skolan. Jag hade ett tjockt papper som jag limmade fast på något som liknade en kvadrat av frigolit för att få lite mer stabilitet. Stressen släppte faktiskt ganska direkt när jag började måla för det var roligt och rätt länge sedan sist. Jag hade bestämt mig för en galax för då är det inte så noga med hur exakt det blir. Det tror jag var ett bra val och jag använde mig av en tvättsvamp för att dutta och blanda ut färgen. Det var skoj och jag tror att mormor kommer tycka det är kul att se att jag har målat!

Jag jobbade ett par timmar med färgerna för att få en bra grund. Där någonstans kom min värdpappa Ever in i rummet och frågade vad det föreställde. Det stressade mig väl en aning igen men det blev bättre när jag skvätte ut stjärnorna för att färdigställa den. När måndagen väl var kommen tog jag med mig den till skolan och den blev uppställd för alla att se. Faktiskt så fick jag en del komplimanger så det kändes trevligt!

En ny sak som jag har lärt mig den senaste veckan som inte har med målningen att göra är hur efternamn här i Ecuador fungerar. Man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman. Efternamnen ändras inte och barnen ärver dem alltid från föräldrarna. Pappans efternamn skrivs först och är det som kommer gå vidare i längden och mammans förloras. Alla här tycker det är jättekonstigt att jag bara har ett efternamn och mina värdföräldrar tycker det verkar synd att man i Sverige kan göra lite mer hur man vill så att efternamnet inte blir en familjestämpel på samma sätt. Ganska intressant faktiskt.

Jag misstänker förresten att jag råkade äta gluten härom veckan och det resulterade i typ sex dagars magont vilket var fruktansvärt ovärt. Vi köpte ett slags bröd på gatan som naturligt sett är glutenfritt men det verkar som att det inte var det den här gången då. Nu mår jag bra igen men det var ett misstag jag helst inte gör om.

Här är min tavla, bilden är oredigerad.

Den här bilden är lite redigerad av en väldigt talangfull elev på skolan som också ritar en hel del.

Kanske ingen klockren förklaring men med bilden kan ni se att Patricias efternamn kommer förloras men Evers leva vidare.

Har sett att ni har snö hemma. Kontrar med de här bilderna från stranden.

Här är en helt irrelevant bild på målade hundklor vilket är vanligt på småhundar här men hiskeligt fult.

Skoluniform

Innan jag åkte hit var jag extremt taggad på att använda skoluniform och hoppades starkt att jag inte skulle hamna i en av de undantagsskolor som inte använder det. Till min stora glädje hamnade jag i en vanlig skola nu startar jag varje dag med att sätta på mig min skolas uniform. Tre dagar i veckan har vi den vanliga lite mer formella uniformen och de två dagarna som vi har idrott har vi sportuniformen hela dagen.

Sportuniformen består av gråa mjukisbyxor, en vit t-shirt med skolans logga och skolans sportstrumpor. Detta gäller för både tjejer och killar. Under byxorna har man på sig ett par högst obekväma blåa sportshorts som inte alls verkar vara anatomiskt anpassade. När man faktiskt har idrottslektionen är meningen alltså att man ska ta av sig mjukisarna och ha bara shortsen. Man ska också ha ett par vita skor vilket alla förutom jag har.

Uniformen för de andra dagarna består för tjejerna av en knälång kjol, en vit piké med skolans logga, vita strumpor och svarta ballerinaliknande skor. På bilden är mina strumpor egentligen för korta men just då hade jag inte mina längre par. De flesta har också någon form av shorts under kjolen. Killarna har ett par mörkblå, nästan svarta byxor (nästintill kostymbyxor skulle jag säga), en vit piké som är typ likadan som tjejernas och svarta läderskor. Sen finns det också en tjocktröja som tillhör skolan som man kan använda när man vill.

Kjolen som tjejerna har får man skräddarsydd och kul fakta om det är att jag tog måtten för den första veckan när jag knappt hade ätit något under flera dagar så mina mått var ett antal centimeter mindre än vanligt. När kjolen väl var sydd och klar och jag hade lyckats börja äta igen var den alldeles för liten så efter ett par veckor i en för trång kjol fick jag åka till sömmerskan och få den fixad. Nu passar den ordentligt i alla fall vilket känns toppenbra!

Andra regler om utseende i skolan är att man inte får ha målade naglar eller smink (vilket följs lite halvdant), killarna får inte heller ha långt hår eller örhängen. Jag är inte helt säker på vad som händer om man inte följer reglerna men tror lägre betyg. Som utbytesstudent verkar ingen bryr sig så mycket om huruvida jag gör det eller inte.

Colada morada och helg i huvudstaden

Efter bara en dag i skolan sedan resan blev det dags för ytterligare fem dagars ledighet. I torsdags var det Día de los Muertos (de dödas dag), i fredags staden Cuencas dag och i måndags någon slags festdag för min stad Santo Domingo. Under torsdagen är det tradition att göra en slags dricka som kallas för colada morada. Den består av en mängd frukt, nästan alla med färgerna blå, röd eller lila därav namnet morada som är en slags lila färg.

Först åkte vi till marknaden för att handla det vi behövde och sen skar jag och mamma frukt halva dagen. Mitt i fruktskärandet kom en vän till familjen över och hjälpte oss. Det var ett antal olika moment, man skulle koka vatten med lite olika växter och fruktskal, koka och mixa ihop bär och blanda svart majsmjöl med vatten vilket resulterade i en vackert lila färg. Sen la man ihop allt inklusive de skurna frukterna och där har man sin colada morada. Låter lätt men det tog tid, det beror nog på den enorma mängden vi gjorde. På den andra bilden står min värdmamma vid en enorm kastrull, hela den var full.

När vi hade druckit colada med familjen och några fler familjevänner gick jag och mamma över till grannarna med en kanna full. Det är tydligen traditionellt att ge bort en del till bekanta. Grannarna blev glada och vi stod ute och pratade med dem en bra stund. Jättetrevligt och jag blev verkligen positivt överraskad. Efter att bara ha träffat de en gång sa de redan att jag kan komma till dem bara det är nåt. Jag var helt varm i hjärtat när vi gick tillbaka hem igen. Ett typexempel på småsaker som verkligen kan göra ens upplevelse!

På fredagen åkte jag, föräldrarna och Samuel till Quito på någon slags familjeträff. Till en början satt jag själv i soffan och tänkte på mitt men sen fick jag sällskap av en värdkusin som jag aldrig träffat förut och pratade lite med honom. Sen satt jag bland de vuxna och vi hade lite samtal också. Jag fick bland annat höra om att det är helt normalt i Ecuador att man slår sina barn vilket förvånade mig. Vi hade det i alla fall trevligt och vi sa hejdå med många kramar trots att det var första gången jag träffade dem. Åter igen överraskades jag över hur den Ecuadorianska befolkningen är så trevlig och öppen.

Planen var att vi dagen därpå skulle åka hem till Santo Domingo men planer ändras snabbt här. Vi åkte in till Quitos centrum på förmiddagen och besökte en historisk och väldigt imponerande kyrka. Det finns mängder med kyrkor här och alla är unika på sina sätt. Den som vi såg var väldigt stor och mäktig. Vi sprang upp för ett antal trappor och upplevde Ecuadors oorganiserade kaos när vi skulle klättra upp för stegarna för att komma ännu högre upp. När vi väl var uppe var det väldigt vackert och vi hade utsikt över hela staden. Riktigt härlig och fin dag dessutom.

Efter besöket i kyrkan åkte vi tillbaka till min värdmorbrors hus (där vi för övrigt sov natten innan) och det var samma dag som husägaren själv fyllde år så vi var med på något slags familjefirande där med. Jag pratade med en ung man i familjen som visade sig vara psykolog. Det var intressant trots att jag inte fattade allt. Av honom fick jag höra att det är väldigt vanligt i Ecuador att mannen i förhållandet slår sin fru och då tänkte jag på vad jag hade fått höra om att slå barn dagen innan. Det är väl en del av landet som inte är så fantastisk men det var ändå lite intressant att höra för jah hade aldrig tänkt på det tidigare. Som uppvuxen i Sverige är det ju inte okej med våld i familjen, så att jag nu bor i ett land med sådant så nära fick mig att tänka till.

YFU-resa till Amazonas (del 2)

Fortsättning på föregående inlägg.

Dag fyra
Den här dagen var det vandring som gällde. Vi gav oss av på förmiddagen och tog oss med hjälp av kanoterna till platsen där promenaden startade. Ganska snabbt blev det jobbigt för klimatet i regnskogen är som sagt varmt och också fuktigt. Dock helt njutbart ändå för det var så häftigt att se allt och jag har i hela mitt liv velat se regnskog. Det var massor av växter men inte så mycket vilda djur vilket man kanske har fått bilden av utav en och annan regnskogsdokumentär. Mycket uppför var det men vår guide verkade inte svettas eller öppna munnen för djupare andetag en enda gång medan resten flåsade bakom.

När vi hade gått i någon eller ett par timmar och då och då fått höra om de olika växterna kom vi upp till en utsiktsplats. Det var ganska oväntat och många fick hämta andan när de såg den häpnadsväckande utsikten. Skog så långt ögat nådde och en bra bit bort kunde man se floden som vi promenerat ifrån. Jag var så glad över att vara där och i fjärran kunde man se de blånade trädbeklädda bergen. På toppen tog vi bilder och målade ansiktena med röd färg från en slags frukt. Sen begav vi oss neråt och några (däribland jag) klättrade på något som verkade vara en blandning av en lian och trädstam. Jag gjorde det mest för att kunna säga att jag har klättrat träd i Amazonas regnskog och ångrar ingenting.

Det roliga slutade verkligen inte i samband med att vandringen blev avklarad. Vi tog kanoterna till en annan plats och där fanns det flottar byggda av nästan perfekt jämna stockar. På dessa slog vi oss ner och åkte fram i floden. Allt var till en början lugnt och fint men sen blev jag och ett par andra tillsagda av guiden att resa oss upp för att hoppa i vattnet. Jag förstod inte varför men det var inte mycket som tog emot i och med den starka solen så jag befann mig snart i floden med de andra. Efter det dröjde det inte länge innan folk slängdes åt alla möjliga håll från flottarna ner i vattnet, inklusive guiden. Alla hade roligt och jag tyckte mycket om floden. Dessutom hade floden en svag doft som jag trivdes mycket med.

Efter lunch åkte vi för att titta på caimaner vilket är ett slags krokodildjur. Jag blev helt fascinerad när guiden lockade fram de med kyckling. Supergulligt var det när ungarna kom simmade med bara halva huvudet ovanför ytan. De var också vilda så de bodde där i dammen naturligt. De tog sig fram lugnt och fint men när de gick på mot maten fick de fart.

På kvällen satt delar av gruppen och pratade och kom in på ämnet självkänsla. Jag delade med mig lite av mina känslor av otillräcklighet och det slutade med att vi berättade om vad vi gillade med alla personer som var med i samtalet. Ganska fantastiskt hur vi känt varandra under en så kort tid men ändå helt ärligt och utan att behöva tänka efter kunde säga vad vi tyckte om med varandra. Vi pratade till klockan två på natten och sen sov vi allihop i samma rum.

Dag fem och sex
Dagen som ingen hade sett fram emot var kommen. Den här dagen var det hemfärd så nån gång efter frukost fick vi åka med kanoterna en sista gång för den här resan och sätta oss i bussen. Jag var lika taggad som vanligt på att se utsikten men sorgen var ändå närvarande hela tiden. Vi kom fram till vandrarhemmet i Quito på eftermiddagen och då gav vi oss ut i stan. Vi satt på café och pratade för att sedan äta middag i en restaurang ett stenkast bort. Det var generellt sett mysigt men jag var rätt känslomässigt illamående av alla känslor så den natten blev ganska jobbig.

När vi vaknade upp på morgon dagen därpå efter några timmars sömn var inte energinivån särskilt hög heller och jag grät typ halva morgonen. Exakt varför vet jag inte men jag tror det handlar om någon slags chock över att ha varit förstådd av de andra utbytesstudenterna och sen behöva åka tillbaka till den högst förvirrande nya vardagen som man fortfarande inte har kommit in i ordentligt. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle vara så känslosam över att säga hejdå till de andra men det var jag. Mina värdföräldrar välkomnade mig varmt tillbaka men jag var ändå nära på att börja gråta hela eftermiddagen och nästan hela dagen därpå också.

Sammanfattningsvis var det här en riktigt bra resa och jag är så nöjd med att jag åkte, trots att den av någon konstig anledning ställde till det en del bland mina känslor. Men det lär man sig också utav! Och jag som så länge har velat se regnskogen tyckte det var underbart att äntligen ha fått uppleva den och dessutom nu ha besökt alla Ecuadors tre regioner.