Jul i Ecuador

Jag hade nog någon förväntning om att själva julafton och juldagen skulle vara en superstort grej i och med de tidiga förberedelserna. Under min typ första månad i Ecuador, alltså någon gång i september kanske, kunde man redan se juldekorationer i affärerna. I november var alla juldekorationer i huset fixade och det var ganska rejält dessutom. Granen har hur mycket dekorationer som helst och vi gjorde en snöstad i miniatyr och Jesusfödelsen likaså. När dagen själv kom verkade det trots allt inte vara så himla stort partaj.

Jag hade inga julkänslor får jag medge. Som svensk är jag van vid mörker, kyla och i bästa fall snö under dessa tider och därav kopplar jag dessa till julen. Därför gick inte pusselbitarna ihop när det både var jul och sommarväder på samma gång. Jag tänkte att jag liksom skippar julen i år rent mentalt sett. Hemlängtan slog till ganska hårt när jag fick se bilder och veta om att i Sverige har de det lika mysigt som alltid med hela familjen förutom jag. Tänkte tillbaka på förra årets jul som var superbra och på att det missar jag i år. Det gjorde ont och det var tufft med känslorna.

Som ni kanske har förstått var jag inte helt på topp men det kändes lite bättre när kusinerna och andra från familjen kom. Jag pratade lite med min värdmammas syster och hon stöttade mig när jag hade hemlängtan. Kusinerna och jag var ute och försökte lära oss att dansa framåt kvällen. Det var skoj. Vi lekte lite lekar och klockan började närma sig tolv. I Ecuador firar man nämligen jul när klockan slår tolv på natten mellan den 24 och 25 december. Det är då man öppnar paketen och äter mat. I min familj brukar man också sätta ut den lilla figuren föreställande Jesus i scenariot där han föddes men det glömde vi göra i år.

Jag har en tendens att bli ganska trött på kvällen så jag tyckte det kändes som en lite sådärbra idé att fira jul under natten och inte på eftermiddagen. Men så var det i alla fall så då fick man försöka hålla uppe energin bäst man kunde. En annan sak som var annorlunda från julen i Sverige är att man här fokuserar med på den faktiska anledningen till julen, alltså att Jesus föddes. Vi hade någon slags bönestund och sen det vanliga med presentutdelning och mat. Att äta kalkon till jul är förresten tradition här. Sen hängde vi väl bara tills klockan blev typ tre och alla gick och la sig. Inte mycket mer än så.

Inte den bästa julen i mitt liv kanske men jag är ändå glad att jag fick uppleva den på ett så annorlunda sätt!

Visst ser man lyckan i ögonen på mig?

Besök på annan skola och hundvalpar

När vi härom veckan ankom till skolan stod det på schemat att åka till en annan skola lite längre bort och hälsa på där. Vi hade bivit indelade i små grupper på fyra personer vardera som skulle ha hand om de olika årskurserna. Jag och min grupp skulle ha ansvar över de minsta barnen som var ungefär fem år gamla. Jag fick reda på att jag ensam skulle vara med typ fem-sex ungar vilket jag verkligen inte kände mig så taggad över. Jag är inte känd för att älska barn heller.

Min kanske inte helt positiva inställning fick dock inte hindra mig så jag satte mig i bussen med alla andra och så drog vi iväg. Efter ett tag var vi framme vid skolan och vi blev ledda till klassrummen. I ett av dem satt de små eleverna vi skulle ha hand om vid sina låga bord. Min kompis förklarade vilka vi var, introducerade mig och förklarade tydligt att jag inte är från Ecuador och inte kan språket lika väl som dem. Vi delade upp oss i de mindre grupperna och då skulle barnen lösa en liten labyrint och färglägga en bild på scenariot när Jesus föddes. Jag passade på att fråga de lite enkla frågor om vad bilden föreställde, vilka deras favoritfärger är och liknande. De var faktiskt jättegulliga och snälla allihop!

De fick inte så himla mycket tid till att måla för sen skulle vi ut på skolgården och se på framträdanden. Själva specialdagen hade jultema och därav framträdandena likaså. Några hade gjort små teaterframträdanden för att representera Jesus tid. Sånt intresserar mig sällan tillräckligt för att fånga min uppmärksamhet men det var roligt att se när folk dansade eller sjöng. När vi satt och tittade satt småbarnen runt mig och lekte med mitt hår och gjorde "flätor". De tyckte nog det var jättekul och jag har verkligen inget emot när folk sitter och pillar med håret, tyckte det var lite mysigt. De skulle också uppträda med en dans. Jättesöta var de och jag hade ett leende på läpparna nästan hela tiden runt barnen. Väldigt rolig upplevelse var det och kul för mig som egentligen inte är så förtjust i barn att se att de visst kan vara gulliga!

Apropå små söta saker har min värdfamilj åkt och köpt hundvalpar. Jag hade tyckt mer om om de hade adopterat i stället för här i Ecuador finns det en stor mängd hemlösa hundar som behöver omsorg. Men nu har vi i alla fall två små klumpiga vita valpar som är bedårande men kissar här och var och biter i det mesta.

Julmiddag med klassen

I torsdags hade vi middag med klassen. Det är tydligen tradition såhär i juletider. Det som sög var bara att vi hade en träff med danskursen samma kväll så den fick jag tyvärr välja bort. Lite ont gjorde det att se både bilder och videos på deras roligheter. Men det hjälper ju inte att klaga och vi hade det ganska trevligt på middagen ändå. Alla skulle mötas i en restaurang vars ägare är föräldrar till en klasskamrat. När jag kom dit och såg folk på ett litet avstånd var min första tanke "kommer jag känna igen mina klasskamrater nu i och med allt smink?" men det var inte så svårt trots allt.

Ganska direkt när jag klev ur bilen vände sig de flesta om, lätt imponerade över mitt utseende. Jag hade på mig en svart klänning och klackskor. Håret hade jag fått uppsatt i en salong och sminket fixat på samma ställe. Jag hälsade på mina kamrater och fick en del komplimanger för hur jag såg ut. De sa bland annat att jag såg ut som Barbie. Typ hela gänget stod utanför restauranger och tog bilder vilket jag rätt snabbt blev indragen. Vi drog oss inåt, tog fler bilder och bara umgicks lite. Killarna (och jag heheh) spelade ett datorspel som gick ut på att skriva två namn (på exempelvis klasskamrater) så bestämmer spelet hur bra dessa två personer passar ihop. Sen skrek man jättemycket om det visade sig vara en bra match. Sånt som man gjorde när man gick i typ tvåan med andra ord.

Jag var jättehungrig när det var middagsdags och jag fick fisk och de andra kött och kyckling. Det var rätt gott. Köttet var tydligen jättehårt så en tjej i klassen frågade en vän om han kunde hjälpa henne skära upp det. Det gäller att vara gentleman. Efter maten gick jag och en vän upp och utforskade taket där man hade lite utsikt över området. Där stod vi och pratade tills fler kom upp och avbröt den trevliga konversationen. Sen diskuterades det lite dans och jag frågade hur man dansade salsa. Det hade de väl lite halvkoll på sådär. Jag hade ändå ganska mycket mindre koll men det struntade väl jag i och struttade runt ändå. Sen gick vi ner där man faktiskt hörde musiken ordentligt och dansade resten av kvällen.

Jag och Alizon

Jag och Mateo

Ett gäng klasskamrater

Jag och Santiago

Skolevent och danspresentation

I fredags var det ett skolevent med jultema i mina värdbröders skola som halva familjen följde med på. Fyra av de åtta utbytesstudenterna här i Santo Domingo går på den skolan och både jag och Lu (utbytesstudent från Schweiz i min skola) var också där så vi var sex utlänningar totalt. Vi möttes upp där på skolan och tittade på uppträdandena tillsammans med deras vänner och dansade runt och sjöng lite vi med. De av oss som gick på skolan uppträdde också vilket var roligt att se. Varje klass representerade julen i olika länder. De hade faktiskt med Sverige och då hade de med en luciasång som jag sjöng med i under hela uppträdandet.

Nåt som var roligt är att jag sprang in i en kille från min danskurs där också för han hade gjort två utav koreografierna som eleverna dansade till. Han är väl typ lika gammal som jag men redan framgångsrik. Sen i ett annat uppträdande som inte bestod av eleverna insåg jag att en av de två som stod på scenen var min danslärare. Jag tittade ganska mycket på just henne utan att veta vem det var för hon dansade bäst innan jag förstod att det var hon. Jag visste inte att hon skulle vara där så det var en överraskning!

I söndags hände det spännande saker också. Vi i dansen hade nämligen en presentation i en av de större parkerna i min stad. Det var inte bara vi som skulle uppträda utan vi hade tre koreografier under lika många olika tillfällen under eftermiddagen. Jag var exakt hur nervös som helst och vaknade på morgonen med spända muskler i hela kroppen. Vi skulle komma förberedda med smink och jag varken har smink eller kan sminka mig så jag kontaktade en tjej från dansen och frågade om hon ville hjälpa mig. Det kunde hon så jag fick hjälp med det i hennes hus och sen åkte vi till parken tillsammans med hennes bror (som också dansar) och hennes moster (eller faster, vet inte riktigt). Skönt att inte åka dit själv också!

Det blev en del väntande före och mellan alla framträdande. Jag var som sagt väldigt nervös och kände mig inte alls bra så jag presterade väl inte helt klockrent. Gjorde lite misstag och glömde bort steg. Framförallt den andra dansen kändes mindre lyckad då jag befann mig längre fram på scenen när jag gjorde fel. Då kändes det ganska jobbigt att det fortfarande fattades ett uppträdande för jag hade inte lust att göra bort mig mer. Men mina fina vänner peppade mig och det gick och kändes mycket bättre när vi väl dansade.

Sen följde jag med några i dansen (och en av utbytesstudenterna som verkar ha nåt på gång med en av tjejerna) och åt pommes. I den situationen kände jag mig så himla nöjd med att vara där. Kände mig så tacksam och glad över att kunna vara en i gänget också och inte bara nån man drog med för att man kände sig tvungen. Trots att det kändes dåligt att jag gjorde fel i dansen så är jag jätteglad över att jag var med. För det är av obekväma situationer man växer och utan dem skulle jag nog inte känna mig helt nöjd med året.

Skoleventet

"The Santo Domingo Squad", fattas dock två utbytesstudenter som också bor här 

Min danslärare till vänster

Efter första dansen

Efter andra dansen

Några från dansen. Diana, halvt bakom mig, hjälpte mig med sminket. Klädseln tillhör förövrigt den sista dansen.

Lite om mat och glutenintolerans i Ecuador

Mat är en av de sakerna som man ganska direkt kan förvänta sig är annorlunda när man kommer till ett nytt land. Det var också något jag behövde tänka ganska mycket på när jag valde land i och med mina matrestriktioner. Jag är glutenintolerant och pescetarian (vegetarian men äter fisk och skaldjur) och tyvärr resulterar det i att det är svårt för mig att åka som utbytesstudent till många länder. Detta fick mig att titta mer på Sydamerika för här används generellt sett inte lika mycket gluten. Jag läste att i Ecuador är det mycket ris, fisk, kyckling, matbanan, nåt som kallas yuca och frukt. Det är också just det som är en sammanfattning vad man äter.

Jag kan börja med att berätta hur måltiderna brukar se ut. Frukost här är en mycket större grej än i Sverige. Ofta äter man riktig mat till frukost också och det kan anses konstigt att bara äta flingor. Lunchen är dock störst och ofta består den av både soppa och huvudrätt och nästan alltid ris. Den äts ofta tillsammans med familjen då den sällan serveras i skolan, jag brukar äta lunch hemma vid 14-tiden när vi slutat skolan. Middag är inte helt givet och i min familj värmer vi ofta eventuella rester från lunchen och lägger till nåt om det behövs.

Här i Ecuador har jag sett massa saker som jag aldrig ätit eller sett förut. Till exempel äter man typ alla delar av djuren och inte bara de "finaste delarna". Men det jag syftar mest på är den stora mängd variationer av frukter, grönsaker och andra växter. Något som är väldigt stort här är matbananen som börjar som grön och sen blir mogen då den är gul och sötare. Den smakar inte som banan när den är omogen, liknar på något sätt mer potatis. Man kan göra lite olika med den, inklusive något som kallas för chifles och det är ungefär som chips fast av matbananen. Det stora utbudet av frukt brukar användas till att göra färska juicer och smoothies. I Sverige var inte jag ett stort fan av andra drycker än vatten men det är faktiskt riktigt gott att mixa ihop nån frukt med vatten eller mjölk och lite socker och dricka direkt.

Att vara glutenintolerant i Ecuador är inte så svårt om man kan tänka sig en och annan uppoffring. Jag har till exempel inte ätit kaka eller den typen av fika på över tre månader nu. Bröd har jag inte ätit sedan ugnen hemma gick sönder för någon månad sen. Att fråga i restauranger om maten innehåller gluten kommer nästan aldrig ge något lämpligt svar för ingen vet vad det är. Jag burkar helt enkelt fråga om maten innehåller mjöl men det mesta brukar man bara kunna gissa fram ett svar. Det är nämligen inte så vanligt att reda soppor och grytor med mjöl. Pasta är också ovanligt. Så det är inte så värst knepigt trots allt med glutenintoleransen trots att det knappt förekommer här.

Att inte äta kött och kyckling är inte alltid lika smidigt och jag har fått lära mig att vara lite mindre strikt. Om vi till exempel äter soppa med kyckling i är det vanligt att jag får samma soppa men att kycklingen plockas bort. Det skulle jag inte ha accepterat förut i Sverige men så har jag fått göra här. Man får också ta lite vad som finns, i många restauranger är det mycket kött och ibland brukar vi fråga om jag kan byta ut köttet mot ett stekt ägg eller liknande.

Jag uppskattar starkt den stora mängden vitt ris man äter vilket jag typ tyckte var fest när man någon enstaka gång åt i Sverige. Det mesta här lagas från grunden och man köper inte mycket färdiglagad mat som man bara värmer vilket är vanligare i Sverige. Jag äter det som serveras och det är jag nästan alltid nöjd med. Överlag saknar jag knappt ens den svenska maten och det är ett högt betyg till den ecuadorianska maten från min sida.

Två olika typer av banan. Finns fler. Man konsumerar alla på cirka två veckor.

Frukt och grejer. Längst ner till höger ser ni yuka.

Såhär kan en typisk lunch se ut. Bönor, ris, sallad och nåt kött.

Lite öppnare inlägg med veckans reflektioner

Om den här veckan har jag inte så mycket att säga egentligen så jag tänkte mest skriva ner lite reflektioner. Jag vill inte säga att inget har hänt men jag tror att jag börjar komma närmare vardagen här. På något sätt känns det som att förra veckan var så länge sen trots att det verkar ha gått snabbt sedan dess. Veckan har egentligen varit bra. För det mesta går känslorna för mig som utbytesstudent i häftiga vågor men den här veckan känns det som att det inte varit fullt så dramatiskt. Jag känner mig nog generellt sett en aning lugnare numera. Det beror på att jag äntligen känner att jag har mer en plats i klassen (hoppas att den känslan blir kvar), jag gillar min dans och jag tror att jag beter mig mer som en familjemedlem i värdfamiljen.

Jag skulle inte säga att jag har direkta problem med värdfamiljen för generellt sett går det bra, jag gillar dem och de gillar mig. Men liksom i de flesta andra familjer kan det ibland bli missförstånd och icke-delade åsikter. Förut kändes det ganska jobbigt och det förekommer fortfarande förvirrande situationer men jag har insett något som är viktigt. Det är att jag bör säga till om någon gör eller säger något som sårar mig eller får mig att känna mig förvirrad eller obekväm. Ibland är jag rädd för att säga ifrån för jag vill inte vara ett problem men jag har förstått att om jag ska vara en del av en familj funkar det inte om jag alltid lägger mig ner för att vara så smidig som möjligt om det inte känns okej för mig.

Att det känns bra i klassen är faktiskt jätteskönt. Jag har ett par vänner som jag pratar mer med och känner mig som "en i gänget" med. Det senaste har jag dock känt mig stressad över att jag inte gör mycket i skolan. För det mesta sitter jag bara och funderar och försöker att inte somna. En dag var jag extra känslig och började gråta mitt i allt, främst för just det att jag inte gillar att vara passiv på lektionerna. Jag pratade med en fin klasskamrat om hur jag kände och det var skönt. Ganska direkt efter försökte jag lägga manken till och koncentrera mig mer. Ibland är det såklart svårt men jag kan ha fått nån form av början ändå för att känna mig bättre.

Dessutom är min kemilärare rolig! Vet inte om jag redan har berättat det men typ den första veckan fick jag rita av honom med en platspåse på huvudet medan alla andra skrev prov. Härom dagen skämtade han om att jag skulle lösa ett kemiproblem på talvan (och han vet mycket väl att jag inte förstår nånting). Ibland på lektionerna går han fram till mig och pratar en stund. Härom dagen sa han att jag får berätta för min familj att vi är bra vänner. Rolig är han!

I dansen har jag utvecklats vilket är superkul. Vi håller på att öva inför en presentation som jag kanske inte ens kommer kunna gå på. Just nu lär vi oss och övar på nya koreografier. Två av dessa är i en stil som kallas reggaeton. Det är en musikgenre som jag tycker mycket om på grund av den tydliga pulsen så att dansa till det är väldigt roligt. Efter halva lektionen i tisdags sa dessutom min danslärare "Annika, du har utvecklats mycket i dansen, gratulationer!" inför alla och jag fick applåder. Jag blev jätteglad!

En sak som är lite närmare hjärtat är just nu att jag nog håller på att få känslor för en person här. Jag kände det tydligt nu i veckan och det kändes lite sådär. Inte själva känslan i sig men rädslan för att den ska ta över mitt år. I Sverige hade jag starka känslor för en person och mina svenska vänner vet mycket väl hur starkt det påverkade mig i en mängd aspekter. Om känslorna växer för den här ecuadorianen kommer det förändra hur mitt år blir och eventuellt då på ett sorgligt sätt. Men det bästa jag kan göra är nog att acceptera känslan men inte släppa allt annat för den.

Har upptäckt att jag blir mer motiverad till att skriva av kommentarer, så skriv gärna något trevligt om ni har lust!