Den första veckan gick ganska bra för vi gjorde saker mest hela tiden. Trots det hade jag den där gnagande känslan lite i bakgrunden. Jag är dock väldigt glad och tacksam över det mottagandet jag fick av min så fantastiska familj när jag var nyanländ och mamma var förstående i att det kändes konstigt. Nånstans mellan vecka två och vecka tre blev jag riktigt dålig. Vissa dagar orkade jag inget och låg bara och sov eller grät. Jag såg vad mina vänner i Ecuador gjorde och hur roligt de hade, hade inga vänner i Sverige att umgås med. Jag har i och för sig några vänner här med men har inte kunnat träffa dem för varken de eller jag har befunnit oss i vår hemort samtidigt. Jag frågade mig själv vad jag nu ska göra med mitt liv och letade frenetiskt efter danskurser och liknande jag kanske skulle kunna ansluta mig till. Blev rädd för att alla i Ecuador skulle glömma bort mig medan jag verkade vara så beroende av att de skulle minnas mig med glädje. Det gjorde snarare ont än var trevligt att tänka på Ecuador.
Jag hade också en förväntning av att vara en ny härlig person nu när jag skulle komma tillbaka. Att jag inte längre skulle reta upp mig på småsaker, att jag skulle vara rolig och kärleksfull, mogen, hjälpsam och produktiv. Snarare känns det som att det var raka motsatsen som hände, jag blev lättirriterad, sur och otrevlig och enligt mig själv bara till besvär. Självkänslan försvann. Jag kände mig kritiserad vid minsta invändning och att jag om något bara förändrats på ett negativt sätt. Jag har varit så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag som trodde att tillbakalängtan skulle vara det svåraste med att komma tillbaka, det var fel. Att jag själv inte blev som jag hade tänkt mig blev det svåraste.
Sen är det inte så att jag inte saknar Ecuador för det gör jag. Jag saknar min värdfamilj och deras härliga sätt att vara på. Jag saknar min klass som är så himla fin. Jag saknar min dansgrupp och att röra på mig över huvud taget. Jag har varit väldigt störd av förvirringen och sorgen kring att lämna Jonathan och se honom fortsätta sitt liv i Ecuador utan mig, han var ju trots allt den jag hade kanske allra närmast hjärtat under året. Ibland är det också lite kulturella grejer som jag gärna skulle vilja se i Sverige också, som att det är trevligt och helt okej att prata och umgås lite trevligt med främlingar.
Nu har jag varit hemma i ganska exakt en månad, jag satte mig på flyget den 28 juni och kom fram den 29. Blev förvånad när jag såg att det inte var mer än så samtidigt som tiden verkar gå ganska snabbt. Känns som att jag har varit här i en evighet på något sätt. Jag kan inte säga att jag mår helt bra nu heller men sakta men säkert försöker jag få upp mig själv på fötterna igen. Folk säger ju att när man är ledsen och mår dåligt är det bra att hitta på saker att göra. Vissa gånger har inte det gått, jag har ju vissa dagar knappt ens orkat äta. Men vissa saker kan funka ibland. Att gymma då och då har hjälpt mig och varit jättebra. Att titta på någon rolig YouTuber har annars varit bra när energin sviker en. Sen har jag kopplat bort mig från telefonen ett par gånger också så att man inte bara sitter och engagerar sig i de andras liv i Ecuador. Det har också varit rätt bra. Nästa steg för mig blir nog att försöka hitta något intressant att ägna tid åt nu under sommarlovet när jag har för mycket tid att övertänka allt. I det här inlägget låter det ju lite som att allt är ganska bedrövligt och det är inte helt sant trots att mycket är väldigt svårt, det här är trots allt en viktig del av upplevelsen.
Bildbevis på att inte allt är skit:
