Färgkastning, skola på en lördag och fest med klassen

I fredags skulle vi ta något slags skolfoto. Planen var att vi skulle ta en bild som involverade att kasta färg på varandra. Det tog nån timma innan något hände så vi sprang mest runt och fjantade oss på skolans gräsplan, alla iklädda gröna plastpåsar för att skydda kläderna från färgen. Jag kom hem 2,5 timmar senare med färg över hela benen, armarna, ansiktet och håret. Jag var orolig över om jag skulle få ur färgen ur håret men det gick förvånansvärt bra. Kläderna som fått stänk tog mer stryk dock. Dagen därpå var det lördag och vi hade lektioner då med. Dagen var kort så efter skolan gick jag och två klasskamrater (de heter Alizon och Santiago) och åt glass. De fick mig att fråga kassörskan på svenska om jag kunde få en servett och filmade de förvirrade reaktionerna.

Mina värdföräldrar har köpt en ny ugn så jag och mamma kikade lite i nya recept och har nu planerat några vi ska testa. Jag stack till dansklassen och jag hade massor med energi. Dansläraren frågade mig vad för dans som är traditionell i Sverige och jag presenterade stolt "Små Grodorna". Efter att ha sjungit lite på visan ville alla höra mig sjunga igen vilket förvånade mig. Jag fick sjunga svenska nationalsången och alla typ skrek för de tyckte jag sjöng bra. Blev supernervös men det var kul. Har inte riktigt fått komplimanger för hur jag sjunger innan.

På kvällen anordnade en klasskamrat en blandning av middag och fest som hela klassen var inbjuden till. Kvällen gick mest ut på att prata, digga musik och dricka alkohol. Det sistnämnda tyckte jag var skittråkigt för trots försök till övertalningar så faller jag inte för grupptrycket så då får man sitta där och titta på när de andra häller i sig gift (passiv aggressivitet). Jag hade det generellt sett supertrevligt ändå och jag pratade med mina klasskamrater och det slog mig ännu en gång hur underbara personerna här är. Kände mig så obeskrivligt glad och tacksam över att vara i den klassen jag är i. Det blev ännu roligare när musiken sattes på och jag blev meddragen i att dansa. I min dansklass lär jag mig koreografier och inte att dansa spontant så jag drog mig väl en del för att skaka loss. Jag fick självförtroende av mina fina vänner och dansade ändå. Har verkligen insett hur kul jag tycker att det är trots att jag ibland kan vara lite blyg.

Min värdbror Balto ringde och jag fick förklarat för mig att han skulle hämta mig. När klockan var drygt tolv frågade min vän om jag skulle med några killar som hade stannat till utanför. Jag sa förvirrat nej för jag kände de inte men sen fick jag syn på en bekant och min bror. Det var typ sex killar och jag som trängde in sig i bilen och nån som jag fick höra var full satte sig bakom ratten och drog iväg som en dåre. Körde mot rödljus i 120 km/h och killarna sa "välkommen till Ecuador" när de såg mitt skärrade ansikte.

Vi stannade till vid en annan fest genom att krascha in i buskar för att släppa av några av galningarna men där var det kaos med poliser och grejer så vi fick vara där vid ingången och vänta. Det var fullt med fulla ungdomar och bilar som skulle ut och in. Jag var riktigt arg, frustrerad och stressad över situationen till en början men sen slappnade jag av och kände mig nästan nöjd med att ha sett en ny lite galnare del av landet. Efter nån timma kunde vi börja ta oss därifrån och då satt vi fyra stycken i baksätet plus en liggande över alla. Balto körde den här gången (aldrig känt mig så säker till skillnad från när den andra föraren körde) och jag satt och snackade lite med ett par av killarna. Vi var hemma klockan halv tre och då var jag faktiskt riktigt glad trots förvirringen när jag blev upplockad från min lite lugnare fest. Sammanfattningsvis var den lördagen en av de bästa dagarna i Ecuador hittills.

Tyvärr har jag inga bilder från lördagsnatten.

Tre månader i Ecuador

Jag hade hört mycket om den där tre månader-linjen. Där någonstans blir man flytande i språket man försöker lära sig. Där har man redan fått sig en vardag, sina vänner, sin familj. Vissa hamnar i en dipp av hemlängtan och jobbiga känslor. Innan jag åkte läste jag en del om hemlängtan över året och fick nog någon inbyggd förväntning om hur känsloevolutionen skulle se ut. Tittade alltid framåt på hur det skulle se ut när de där tre månaderna passerat.

Nu är det den 23 november 2017 och det var tre månader sedan jag landade i det här landet. Idag är jag hemma från skolan pågrund av magont och jag har bara legat och sovit, gråtit och tittat på youtube hela förmiddagen. I skolan behöver jag fortfarande jobba med att utveckla vänskapsband, jag fattar inget på lektionerna (och det har inte bara med språket att göra), jag vågar inte vara helt ärlig mot min värdfamilj och jag är långt ifrån flytande i spanska. Jag tänker tillbaka på Sverige, ritar flaggor och skriver svenska nationalsången i mitt skrivhäfte och kämpar med att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på allt jag saknar. Tre månader har gått och vardagen och känslorna kom inte som jag förväntade mig dem och vissa dagar är riktigt jobbiga.

Men sen har jag de där dagarna när jag efter en härlig dag ute med familjen sitter i bilen och tänker och tittar på palmernas siluetter med solnedgångens färger i bakgrunden. Jag har de dagarna när jag har pratat med någon av mina klasskamrater om hur jag känner efter att de självmant har kommit till mig och frågat hur jag mår. Dagarna när jag varit ute med personer jag tycker om. När jag har haft en riktigt bra och energifull danslektion. När jag har vågat prata med min värdfamilj om nåt jag varit rädd för att ta upp. Jag har dagarna när jag känner mig så stolt, glad och tacksam över att jag är här och kommit så långt som jag kommit.

Idag är inte riktigt en dag med sprudlande positiva känslor och det är därför jag har lite svårt att utveckla det positiva. Jag hade kunnat skriva ett helt inlägg om saker jag saknar men då kan man alltid försöka tänka på det man gillar i landet. Och det finns mycket jag tycker om. Jag tycker om klimatet, att det är mycket ris, maten överlag, smoothies och fruktjuicer, att alla klasskamrater är schyssta, min områdesrepresentant, hur jag alltid får hjälp, att det är normalt att krama killar, skoluniform och att prata spanska.

Jag saknar er jättemycket men jag har det bra.

Målning till skolan, efternamn och fula hundklor

För ett par veckor sedan frågade min lärare i kemi mig om jag ville göra en teckning till ett litet projekt i skolan. Uppgiften var att måla något i måtten 50 och 60 cm vilket då skulle bli den största målningen jag någonsin gjort. Vad det skulle föreställa fick jag bestämma helt själv vilket var lite skönt för då kan det ju inte bli riktigt hur fel som helst. Jag kände mig dock ändå lite osäker men jag sa ja eftersom att jag inte gör något i skolan så nåt kan jag väl bidra med.

Jag var rätt stressad ända tills jag faktiskt skulle redovisa målningen vilket var en måndag knappt två veckor senare (förra veckan). Min områdesrepresentant Tania hjälpte mig att köpa några av grejerna jag behövde efter skolan. Jag hade ett tjockt papper som jag limmade fast på något som liknade en kvadrat av frigolit för att få lite mer stabilitet. Stressen släppte faktiskt ganska direkt när jag började måla för det var roligt och rätt länge sedan sist. Jag hade bestämt mig för en galax för då är det inte så noga med hur exakt det blir. Det tror jag var ett bra val och jag använde mig av en tvättsvamp för att dutta och blanda ut färgen. Det var skoj och jag tror att mormor kommer tycka det är kul att se att jag har målat!

Jag jobbade ett par timmar med färgerna för att få en bra grund. Där någonstans kom min värdpappa Ever in i rummet och frågade vad det föreställde. Det stressade mig väl en aning igen men det blev bättre när jag skvätte ut stjärnorna för att färdigställa den. När måndagen väl var kommen tog jag med mig den till skolan och den blev uppställd för alla att se. Faktiskt så fick jag en del komplimanger så det kändes trevligt!

En ny sak som jag har lärt mig den senaste veckan som inte har med målningen att göra är hur efternamn här i Ecuador fungerar. Man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman. Efternamnen ändras inte och barnen ärver dem alltid från föräldrarna. Pappans efternamn skrivs först och är det som kommer gå vidare i längden och mammans förloras. Alla här tycker det är jättekonstigt att jag bara har ett efternamn och mina värdföräldrar tycker det verkar synd att man i Sverige kan göra lite mer hur man vill så att efternamnet inte blir en familjestämpel på samma sätt. Ganska intressant faktiskt.

Jag misstänker förresten att jag råkade äta gluten härom veckan och det resulterade i typ sex dagars magont vilket var fruktansvärt ovärt. Vi köpte ett slags bröd på gatan som naturligt sett är glutenfritt men det verkar som att det inte var det den här gången då. Nu mår jag bra igen men det var ett misstag jag helst inte gör om.

Här är min tavla, bilden är oredigerad.

Den här bilden är lite redigerad av en väldigt talangfull elev på skolan som också ritar en hel del.

Kanske ingen klockren förklaring men med bilden kan ni se att Patricias efternamn kommer förloras men Evers leva vidare.

Har sett att ni har snö hemma. Kontrar med de här bilderna från stranden.

Här är en helt irrelevant bild på målade hundklor vilket är vanligt på småhundar här men hiskeligt fult.

Skoluniform

Innan jag åkte hit var jag extremt taggad på att använda skoluniform och hoppades starkt att jag inte skulle hamna i en av de undantagsskolor som inte använder det. Till min stora glädje hamnade jag i en vanlig skola nu startar jag varje dag med att sätta på mig min skolas uniform. Tre dagar i veckan har vi den vanliga lite mer formella uniformen och de två dagarna som vi har idrott har vi sportuniformen hela dagen.

Sportuniformen består av gråa mjukisbyxor, en vit t-shirt med skolans logga och skolans sportstrumpor. Detta gäller för både tjejer och killar. Under byxorna har man på sig ett par högst obekväma blåa sportshorts som inte alls verkar vara anatomiskt anpassade. När man faktiskt har idrottslektionen är meningen alltså att man ska ta av sig mjukisarna och ha bara shortsen. Man ska också ha ett par vita skor vilket alla förutom jag har.

Uniformen för de andra dagarna består för tjejerna av en knälång kjol, en vit piké med skolans logga, vita strumpor och svarta ballerinaliknande skor. På bilden är mina strumpor egentligen för korta men just då hade jag inte mina längre par. De flesta har också någon form av shorts under kjolen. Killarna har ett par mörkblå, nästan svarta byxor (nästintill kostymbyxor skulle jag säga), en vit piké som är typ likadan som tjejernas och svarta läderskor. Sen finns det också en tjocktröja som tillhör skolan som man kan använda när man vill.

Kjolen som tjejerna har får man skräddarsydd och kul fakta om det är att jag tog måtten för den första veckan när jag knappt hade ätit något under flera dagar så mina mått var ett antal centimeter mindre än vanligt. När kjolen väl var sydd och klar och jag hade lyckats börja äta igen var den alldeles för liten så efter ett par veckor i en för trång kjol fick jag åka till sömmerskan och få den fixad. Nu passar den ordentligt i alla fall vilket känns toppenbra!

Andra regler om utseende i skolan är att man inte får ha målade naglar eller smink (vilket följs lite halvdant), killarna får inte heller ha långt hår eller örhängen. Jag är inte helt säker på vad som händer om man inte följer reglerna men tror lägre betyg. Som utbytesstudent verkar ingen bryr sig så mycket om huruvida jag gör det eller inte.

Colada morada och helg i huvudstaden

Efter bara en dag i skolan sedan resan blev det dags för ytterligare fem dagars ledighet. I torsdags var det Día de los Muertos (de dödas dag), i fredags staden Cuencas dag och i måndags någon slags festdag för min stad Santo Domingo. Under torsdagen är det tradition att göra en slags dricka som kallas för colada morada. Den består av en mängd frukt, nästan alla med färgerna blå, röd eller lila därav namnet morada som är en slags lila färg.

Först åkte vi till marknaden för att handla det vi behövde och sen skar jag och mamma frukt halva dagen. Mitt i fruktskärandet kom en vän till familjen över och hjälpte oss. Det var ett antal olika moment, man skulle koka vatten med lite olika växter och fruktskal, koka och mixa ihop bär och blanda svart majsmjöl med vatten vilket resulterade i en vackert lila färg. Sen la man ihop allt inklusive de skurna frukterna och där har man sin colada morada. Låter lätt men det tog tid, det beror nog på den enorma mängden vi gjorde. På den andra bilden står min värdmamma vid en enorm kastrull, hela den var full.

När vi hade druckit colada med familjen och några fler familjevänner gick jag och mamma över till grannarna med en kanna full. Det är tydligen traditionellt att ge bort en del till bekanta. Grannarna blev glada och vi stod ute och pratade med dem en bra stund. Jättetrevligt och jag blev verkligen positivt överraskad. Efter att bara ha träffat de en gång sa de redan att jag kan komma till dem bara det är nåt. Jag var helt varm i hjärtat när vi gick tillbaka hem igen. Ett typexempel på småsaker som verkligen kan göra ens upplevelse!

På fredagen åkte jag, föräldrarna och Samuel till Quito på någon slags familjeträff. Till en början satt jag själv i soffan och tänkte på mitt men sen fick jag sällskap av en värdkusin som jag aldrig träffat förut och pratade lite med honom. Sen satt jag bland de vuxna och vi hade lite samtal också. Jag fick bland annat höra om att det är helt normalt i Ecuador att man slår sina barn vilket förvånade mig. Vi hade det i alla fall trevligt och vi sa hejdå med många kramar trots att det var första gången jag träffade dem. Åter igen överraskades jag över hur den Ecuadorianska befolkningen är så trevlig och öppen.

Planen var att vi dagen därpå skulle åka hem till Santo Domingo men planer ändras snabbt här. Vi åkte in till Quitos centrum på förmiddagen och besökte en historisk och väldigt imponerande kyrka. Det finns mängder med kyrkor här och alla är unika på sina sätt. Den som vi såg var väldigt stor och mäktig. Vi sprang upp för ett antal trappor och upplevde Ecuadors oorganiserade kaos när vi skulle klättra upp för stegarna för att komma ännu högre upp. När vi väl var uppe var det väldigt vackert och vi hade utsikt över hela staden. Riktigt härlig och fin dag dessutom.

Efter besöket i kyrkan åkte vi tillbaka till min värdmorbrors hus (där vi för övrigt sov natten innan) och det var samma dag som husägaren själv fyllde år så vi var med på något slags familjefirande där med. Jag pratade med en ung man i familjen som visade sig vara psykolog. Det var intressant trots att jag inte fattade allt. Av honom fick jag höra att det är väldigt vanligt i Ecuador att mannen i förhållandet slår sin fru och då tänkte jag på vad jag hade fått höra om att slå barn dagen innan. Det är väl en del av landet som inte är så fantastisk men det var ändå lite intressant att höra för jah hade aldrig tänkt på det tidigare. Som uppvuxen i Sverige är det ju inte okej med våld i familjen, så att jag nu bor i ett land med sådant så nära fick mig att tänka till.

YFU-resa till Amazonas (del 2)

Fortsättning på föregående inlägg.

Dag fyra
Den här dagen var det vandring som gällde. Vi gav oss av på förmiddagen och tog oss med hjälp av kanoterna till platsen där promenaden startade. Ganska snabbt blev det jobbigt för klimatet i regnskogen är som sagt varmt och också fuktigt. Dock helt njutbart ändå för det var så häftigt att se allt och jag har i hela mitt liv velat se regnskog. Det var massor av växter men inte så mycket vilda djur vilket man kanske har fått bilden av utav en och annan regnskogsdokumentär. Mycket uppför var det men vår guide verkade inte svettas eller öppna munnen för djupare andetag en enda gång medan resten flåsade bakom.

När vi hade gått i någon eller ett par timmar och då och då fått höra om de olika växterna kom vi upp till en utsiktsplats. Det var ganska oväntat och många fick hämta andan när de såg den häpnadsväckande utsikten. Skog så långt ögat nådde och en bra bit bort kunde man se floden som vi promenerat ifrån. Jag var så glad över att vara där och i fjärran kunde man se de blånade trädbeklädda bergen. På toppen tog vi bilder och målade ansiktena med röd färg från en slags frukt. Sen begav vi oss neråt och några (däribland jag) klättrade på något som verkade vara en blandning av en lian och trädstam. Jag gjorde det mest för att kunna säga att jag har klättrat träd i Amazonas regnskog och ångrar ingenting.

Det roliga slutade verkligen inte i samband med att vandringen blev avklarad. Vi tog kanoterna till en annan plats och där fanns det flottar byggda av nästan perfekt jämna stockar. På dessa slog vi oss ner och åkte fram i floden. Allt var till en början lugnt och fint men sen blev jag och ett par andra tillsagda av guiden att resa oss upp för att hoppa i vattnet. Jag förstod inte varför men det var inte mycket som tog emot i och med den starka solen så jag befann mig snart i floden med de andra. Efter det dröjde det inte länge innan folk slängdes åt alla möjliga håll från flottarna ner i vattnet, inklusive guiden. Alla hade roligt och jag tyckte mycket om floden. Dessutom hade floden en svag doft som jag trivdes mycket med.

Efter lunch åkte vi för att titta på caimaner vilket är ett slags krokodildjur. Jag blev helt fascinerad när guiden lockade fram de med kyckling. Supergulligt var det när ungarna kom simmade med bara halva huvudet ovanför ytan. De var också vilda så de bodde där i dammen naturligt. De tog sig fram lugnt och fint men när de gick på mot maten fick de fart.

På kvällen satt delar av gruppen och pratade och kom in på ämnet självkänsla. Jag delade med mig lite av mina känslor av otillräcklighet och det slutade med att vi berättade om vad vi gillade med alla personer som var med i samtalet. Ganska fantastiskt hur vi känt varandra under en så kort tid men ändå helt ärligt och utan att behöva tänka efter kunde säga vad vi tyckte om med varandra. Vi pratade till klockan två på natten och sen sov vi allihop i samma rum.

Dag fem och sex
Dagen som ingen hade sett fram emot var kommen. Den här dagen var det hemfärd så nån gång efter frukost fick vi åka med kanoterna en sista gång för den här resan och sätta oss i bussen. Jag var lika taggad som vanligt på att se utsikten men sorgen var ändå närvarande hela tiden. Vi kom fram till vandrarhemmet i Quito på eftermiddagen och då gav vi oss ut i stan. Vi satt på café och pratade för att sedan äta middag i en restaurang ett stenkast bort. Det var generellt sett mysigt men jag var rätt känslomässigt illamående av alla känslor så den natten blev ganska jobbig.

När vi vaknade upp på morgon dagen därpå efter några timmars sömn var inte energinivån särskilt hög heller och jag grät typ halva morgonen. Exakt varför vet jag inte men jag tror det handlar om någon slags chock över att ha varit förstådd av de andra utbytesstudenterna och sen behöva åka tillbaka till den högst förvirrande nya vardagen som man fortfarande inte har kommit in i ordentligt. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle vara så känslosam över att säga hejdå till de andra men det var jag. Mina värdföräldrar välkomnade mig varmt tillbaka men jag var ändå nära på att börja gråta hela eftermiddagen och nästan hela dagen därpå också.

Sammanfattningsvis var det här en riktigt bra resa och jag är så nöjd med att jag åkte, trots att den av någon konstig anledning ställde till det en del bland mina känslor. Men det lär man sig också utav! Och jag som så länge har velat se regnskogen tyckte det var underbart att äntligen ha fått uppleva den och dessutom nu ha besökt alla Ecuadors tre regioner.

YFU-resa till Amazonas (del 1)

Under datumen 25-30 oktober bar det av mot provinsen Napo i Ecuadors regnskog på östra sidan Anderna. Det var en resa som YFU anordnade och vi var 14 ungdomar som åkte. Här kommer text och bilder från denna fantastiska resa! Jag delar upp det i två delar, så låt mig nu presentera del ett som handlar om de tre första dagarna.

Dag ett och två
Efter skolan i onsdags förra veckan tog jag, Otso och Solvej en taxi mot Quito för att möta upp de andra YFU-studenterna som också skulle på Amazonasresan. På kvällen drog vi ut och åt på restaurang, jag hade inte mycket sinnesro till en början och det fanns egentligen ingen vuxen närvarande under natten. Men vi fick ta hand om varandra och jag kände mig bättre efter ett tag och vi hade det mycket trevligt tillsammans. Vi spenderade natten i ett vandrarhem och dagen därpå bar det av mot regnskogen i en liten buss. Jag och de andra från kusten var mycket fascinerade av utsikten den första biten som bestod av mäktiga berg och en och annan vulkan medan de som redan bor i Anderna inte var lika imponerade. Naturen förändrades ju längre vi åkte och tillslut var vi framme i det mer tropiska klimatet.

Efter kanske fem timmar i buss åkte vi kanot i en flod den biten som fattades. Sen var vi framme vid det lyxiga hotellet Casa de Suizo där vi hade pool och rum med vacker utsikt över floden. Vi åt lunch vilket bestod av buffé och trots mina flertal matrestriktioner blev jag mätt och belåten varje måltid. Efter lunchen gick vi iväg mot en inhägnad med massor av fjärilar. Det var vackert och det var många fina färger men det hade varit mer magiskt om de var vilda och inte instängda. Påväg tillbaka mot hotellet stannade några av oss till och spelade fotboll (till exempel jag trots att jag tycker fotboll är rätt läskigt) och svettades ut halva volymen kroppsvätska i den tropiska värmen. Efter det var det enda tänkbara alternativet att kasta sig i poolen vilket vi gjorde allihop. Vi hade det riktigt trevligt hela kvällen och jag och min roommate Viktoria från Estland hade en riktigt fin konversation innan vi sov.

Dag tre
Vi steg upp klockan 7 dagen därpå, åt frukost och gjorde oss i ordning genom att smacka på ett och annat lager solkräm och insektsblockerare, sätta på långbent och prova gummistövlar inför dagens äventyr. Kanoterna tog oss till en plats där det fanns ett slags djurräddningscenter som utseendemässigt sett liknar ett zoo fast mitt i skogen. De hade många djur som vi gick runt och kollade på men alla djur hade de tagit hand om efter att ha blivit dåligt behandlade på ett eller annat sätt. Målet var att kunna släppa ut djuren i naturen igen men i flera fall var det inte möjligt. Det var jättevarmt och svettigt men kul. Jag tyckte det var roligast att se aporna som hängde i området men som ändå var fria. Vi såg också något kattliknande djur som såg jätteargt ut och fräste åt oss.

I stället för att åka raka vägen hem åkte vi ytterligare en bit bortåt för att åka boj i floden. Jätteroligt var det och den milda strömmen tog oss framåt medan vi kunde styra till viss grad själva. Det enda som inte var perfekt var min oro för att bli solbränd. Jag hade nämligen lite röda skiftningar på axlarna sedan dagen innan i poolen trots användande av solkräm. Efter en stund fattade jag dock att det var helt onödigt att oroa sig för det fanns inget jag kunde göra åt saken när vi gled fram där på våra bojar i floden i Amazonas regnskog. Riktigt härligt. Efter en bra bit tog vi oss iland och svingade oss lite i ett rep ner i floden och sen åkte vi kanot tillbaka till hotellet igen.

Efter lunch tog vi ytterligare en tur ut över floden och åkte till ett hus i skogen där en familj av ursprungsbefolkningen bodde. De gjorde någon form av dricka av mosade rotfrukter och pratade medan. Det var intressant och jag tyckte det verkade så trevligt att inte vara så beroende av omvärlden, för de verkade ha vad de behövde där. Vatten samlade de upp genom regnet och de jagar en del av sin kost. Vi fick faktiskt prova på ett slags blåsrör som de använde sig av vid jakt för att skjuta iväg pilar mot sina offer. Spännande och kul att de fortfarande lever på ett traditionellt och oberoende sätt.

Fortsättning följer i nästa inlägg.