Första dagarna med min Ecuadorianska familj

Det här är fjärde dagen med min familj här i Ecuador men det känns längre och jag har nästan svårt att komma ihåg allt som var innan igår. Att träffa värdfamiljen var kul och lite speciellt. För det första slog det mig att jag inte riktigt visste vilka alla var och en person som jag inte ens visste vem det var kom fram och hälsade. Denne visade sig vara nån brorson eller nåt och han verkar vara här ganska ofta. Det andra jag la märke till är att jag inte förstod knappt någon spanska alls, det enda jag förstod är att de skämtsamt påpekade mina bristande språkkunskaper. Jag sa bara några hälsningsfraser på spanska och försökte le och se trevlig ut.

Vi åkte till deras hus (vilket är stort och rymligt och har pool och uteplats) och jag lämnade mina saker i mitt rum och fick se de andra delarna av huset. Sen åkte vi ganska direkt till Baltos och Samuels (två av mina värdbröder) skola. De hade någon uppvisning eller nåt och jag följde med Balto som en hund vart han än gick. Apropå hundar så vaknade jag andra dagen av att Balto kom in i mitt rum med en hund som han tydligen hade hittat på gatan och bestämt sig för att behålla. Väldigt speciellt.

Vi har redan gjort roliga saker här, andra dagen i familjen var vi i nån väldigt vacker skog och promenerade till ett vattenfall där vi badade lite. Det var jättekul! Jag fick se kakao och äta en banan direkt från ett bananträd. Påväg till själva vattenfallet träffade vi ett gäng "colorados", vilket jag tror är den traditionella befolkningen av min stad (Santo Domingo de los Colorados), kan inte historien. Balto har haft vänner över ett par gånger också och det är kul, de är schyssta! Härom kvällen var vi uppe på taket och sjöng och dansade.

Jag tycker redan väldigt mycket om min familj trots att det är lite svårt med kommunikationen. Jag pratar mest på engelska med Balto och han är go men rätt skämtsam av sig. Redan första dagen anade jag att han skulle försöka putta i mig i poolen eller säga en felaktig översättning med flit. Men jag gillar honom! Jag pratar mest spanska med mina värdföräldrar och jag har nog lättast att prata med min värdmamma Patricia som jag också tycker mycket om, och hon pratar långsamt på spanska så att jag ska förstå. Jag blir så fascinerad och glad när jag faktiskt förstår vad hon säger, väldigt roligt är det!

 

Från vänster: Joel, Balto, Patricia, jag, Ever, Samuel

Los colorados

Uppstartsläger i Ecuador

Nu är jag i Ecuador. Utbytesåret har officiellt sett börjat.

Att säga hejdå till familjen var såklart sorgligt, men flygresan gick bra och under mellanlandningen i Amsterdams flygplats träffade jag några tyskar som också åkte med YFU till Ecuador. När vi kom fram till Quitos flygplats tog vi en buss till stället vi skulle vara på. När vi var framme hade jag redan fått ett par trevliga vänner vilket uppskattades starkt under hela lägervistelsen.

Ganska direkt när vi kom fram kickade de jobbiga känslorna in och som förväntat tappade jag aptiten. Inte nog med det så mådde jag riktigt illa när jag försökte få i mig lite middag. Illamåendet blev såpass intensivt att jag på kvällen sa till en av ledarna för att sedan få ett och annat av honom (Ariel, viktig person inom YFU Ecuador) och en annan (Pedro, volontär) som skulle hjälpa mot höjdsjukan som de misstänkte starkt och som jag senare också kom fram till att det måste ha varit. Dock blev illamåendet för mycket ändå men det var ändå väldigt skönt att ha de som hjälp.

Själva lägret varade i tre dagar inklusive dagen vi kom och vi gjorde en del lekar, var ute lite i Quito och hade ganska mycket information vilket jag tyckte var bra. Under kvällen på både andra och tredje dagen dansade vi salsa och annat vilket jag tyckte var väldigt roligt. Jag blev fascinerad över hur alla verkar kunna dansa i Ecuador och jag dansade lite med alla tre volontärkillarna. Somliga av dem skrattade lite åt mig så jag var nog ganska dålig men jag hade skoj ändå.

Känslorna var inte helt oväntat väldigt starka under hela vistelsen och det är de fortfarande. Att säga hejdå till alla utbytesstudenter och volontärer på den tredje kvällen (för jag skulle upp och iväg tidigt dagen därpå) var väldigt sorgligt det med och jag kunde knappt sova den natten. Trots att jag hade ganska mycket känslor var det en väldigt bra inledning på utbytesåret och jag saknar redan människorna. Jag är nu hos min värdfamilj och det kommer jag snart skriva om.

Avslutningsvis får ni se ett par bilder.

Förväntningar och obesvarade frågor

Idag är det tio dagar kvar till avfärd. Så hur känns det? Inte så mycket, faktiskt. Jag är för närvarande varken särskilt nervös eller taggad rent känslomässigt. Det innebär dock inte att jag inte längre vill åka eller nåt sånt, för det vill jag. Att bli utbytesstudent är en dröm för mig och om tio dagar går den i uppfyllelse. Anledningen till att jag inte känner så mycket inför detta tror jag beror delvis på två saker:

1. Att åka till Ecuador känns ganska frånvarande och långt bort. Jag kan knappt något om landet (har aldrig varit i närheten av Sydamerika ens) och jag har ingen aning om vad som kommer hända och vad det är för land på djupet. Trots att jag vet att jag kommer åka så känns det inte så nära psykiskt och ganska overkligt.

2. Jag har inte mycket förväntningar. Som framtida utbytesstudent är det i princip omöjligt för mig att veta hur det kommer bli. Därför känns det ganska onödigt att ha höga förväntningar som kanske blir motbevisade. Jag har försökt ställa in mig på att hemlängtan med största sannolikhet kommer bli näst intill olidlig i perioder men annars försöker jag hålla mig borta från de låga förväntningarna också. Jag tror att det är viktigt att man som utbytesstudent har ett så öppet sinne som möjligt och det är det jag siktar på att ha också.

Det finns egentligen ganska många frågor, både i mitt och i andras huvud. Hur ska du göra med språket? Hur ska du prata med folk? Hur ska du göra med maten? Hur ska du göra med aktiviteter? Svaret på nästan alla av dessa frågor är detsamma; Jag vet inte. Som en person som gillar att ha saker och ting planerat är det ett ganska lustigt svar, framförallt för att komma från mig själv. Men är det inte lite det som är det roliga också?