Resa i de ecuadorianska Anderna (del 1)

Under datumen 13 till 23 april var de utbytesstudenter som ville och hade råd på en resa med YFU. Denna var den tredje resan som de anordnade och sträckte sig över Ecuadors vulkaner och berg. Vi reste runt i en privatbuss, vanligtvis några timmar varje dag, för att se och upptäcka nya platser. Häftigt var det och här kommer lite om vad vi gjorde dag för dag.

Dag ett och två
Varje resa börjar likadant, att man samlas allihop i ett hotel i Quito. Jag och en annan tjej från Santo Domingo åkte till Quito på förmiddagen tillsammans och möttes upp med några andra och åt lunch. Sen åkte vi till en stor kyrka med häftig utsikt som jag tidigare varit i en gång för att använda tiden till något kul. När vi kom dit var den dock stängd så vi fick nöja oss med att ta tramsiga bilder utanför. Vi drog oss tillbaka till hotellet och hade möte om hur resan skulle se ut och jag blev riktigt taggad. Det enda som oroade mig lite var att många av ställena vi skulle upptäcka befinner sig på hög höjd och då kan man drabbas av höjdsjuka vilket kan ge lite olika symptom. Det har hänt mig förut och skulle hända igen.

Efter en natt i hotellet i Quito åkte vi till en av stadens högsta punkter, en utkiksplats på drygt 4000 meter. Upp kom man med hjälp av lift. Därifrån ser man stora delar av den väldigt långa huvudstaden. Vi hade tur för dagen var klar så man såg rätt mycket. Inte bara byggnaderna nedanför utan också bergen vi hade runt oss som jag inte hade sett på samma sätt förut. Vi tog oss ner och drog iväg med bussen mot en stad som heter Otavalo. På vägen stannade vi till på ekvatorn där den riktiga linjen faktiskt går. Den jag har gjort ett annat inlägg om är inte korrekt utan ligger en bit ifrån den faktiska latituden 0°0'00". Vi åkte vidare och parkerade vid Otavalos kända marknad. Där hittar man tjocktröjor, ponchos, halsdukar och annat man kan önska sig mot kylan i fina motiv och härliga färger. Staden är känd för dessa marknader och det var nåt jag hade hört om sedan innan jag hade satt foten i Ecuador. Jag köpte några grejer men skulle ändå vilja åka tillbaka och köpa fler tjocktröjor, kommer ju bra till användning i den svenska vintern också.

Efter ett par timmar på marknaden åt vi lunch och åkte en bit till. Nästa stopp blev vid en by som heter San Clemente där det finns en del ursprungsbefolkning från bergen. Vi skulle spendera natten uppdelade i några familjer där. Jag var med två andra tjejer och vi följde med vår värdfamilj till sitt hus där vi hjälpte till med middagen. De som var hemma var mamman och hennes son och vi pratade och hade det trevligt både under tillagningen och under måltiden. Vi fick reda på att vi den kvällen skulle mötas alla för att fira en tradition de har varje år. Vi fick låna traditionella kläder och samlades i ett och samma hus. Där satte de igång att spela musik och vi utbytesstudenter dansade utan att veta riktigt hur. Väldigt kul sätt att se kulturen lite mer från insidan!

Dag tre
När vi vaknade dagen därpå mådde jag dock inte så bra. Vi hade sovit tillräckligt och jag hade okej med energi men var illamående och fick knappt i mig frukost. Och orolig blev jag när jag hade känningar på magsmärtan jag hade i Galapagos och blev inlagd nån månad tidigare. Till min lättnad verkade det inte vara samma infektion då magsmärtan drog sig undan under dagens gång. Det här var bara ett nytt exempel på höjdsjukan som slog mig än en gång. Vi gick på en liten rundtur i området och tittade bland annat på växter som de använder till en massa olika besvär man kan ha. Promenaden avslutades med att vi gick till alpackorna de hade på gården. Man kunde mata dem med socker vilket jag gjorde men blev biten. Sen fick man möjlighet att sitta på alpackan en liten stund och den chansen tog jag med glädje

Efter lunchen fick vi se lite mer tradition och då fick den enda killen på resan (Otso från Finland) vara modell för den klädseln ledaren i gruppen under ett särskilt firande skulle ha. Sen dansade vi runt en stund. Efter det var planen för eftermiddagen att åka i minibussen mot Cotopaxi vilket är den näst största vulkanen i Ecuador. När vi kom fram fick vi mata en lama med morötter och skulle äta middag. Jag mådde sämre och låg och gnällde i en soffa tills de hämtade ut mig till middagen där jag lyckades få i mig lite soppa. Trots att jag var dålig var det en underbar kväll. Hotellpersonalen spelade traditionella instrument och vi studenter fick stämma in med våra icke-existerande spel- och dansskills. Sen gick jag ganska snart och la mig efter en trots allt väldigt bra dag.

Härligt gäng och härlig utsikt

På ekvatorlinjen

Otavalos vackra färger

Såhär glad kan man bli av traditionella kläder (förutom skorna)

Jag var tyvärr ganska mycket mer taggad än alpackan själv.

Ledarkläderna. Lägg märke till piskan i handen gjord av djurklöv.

Min bästa selfie

Fortsättning följer i nästa inlägg.

Besök från vän och los tsáchilas

Härom veckan var en vän på besök här i Santo Domingo. Hon heter Viktoria, är från Estland och bor i en kuststad som heter Portoviejo nu under sitt utbytesår. Innan vulkanresa som skulle starta ett par dagar senare ville hon resa upp emot bergen, dels för att hälsa på vänner men också för att vänja sig lite vid höjdskillnaden. Eftersom att jag bor i en stad som man ofta passerar när man åker från kusten passade hon på att stanna hos mig en dag också. På tisdag morgon kom hon med bussen och jag och min värdpappa hämtade upp henne på terminalen. Vi åkte hem tillsammans och åt frukost och sen gav vi oss ganska snart ut till stadens enda sevärdhet; shoppingcentret. Där mötte vi upp Otso från Finland och tittade lite på kläder för skoj skull. Sen gick vi och åt en glass och snackade ett tag.

När vi kom hem efter glassen satt vi i uteområdet och lyssnade på musik och fortsatte prata om allt möjligt. Vi började planera att sätta igång bastun på kvällen och Otso blev väldigt avundsjuk på den idén för han skulle nämligen åka till Quito bara en stund senare på eftermiddagen och kunde inte vara med. Strax efter lunch hade Ever ett inplanerat lopp i stadens utkant. Han skulle springa och jag, Viktoria och min värdlillebror cykla. Det är nämligen en bra cykelväg där och med de vägarna kan man ta sig till ett par floder. Vi cyklade till en liten by typ 7 kilometer bort och väntade på Ever (min värdpappa). Efter en stunds väntade kom han springande i rasande fart och vi pratade lite med de andra som också hade tagit sig i mål.

Vi diskuterade hur vi skulle ta oss tillbaka för i en del av cykelvägen fanns det inte gatuljus, vi hade inte cykellyktor och det hade redan blivit mörkt. Det löste sig genom att en bil med värsta flaket (som verkar användas till att frakta exempelvis kor) plockade upp oss. Alla som sprang loppet (vilket var typ 20 pers) plus vi tre som cyklade ställde oss på flaket och åkte in mot centrum. Det var jättekul och spännande för oss européer som inte är vana vid att åka på flak och grejer. Alla tjoade och pratade och hade det trevligt efter att ha sprungit. Den delen av vägen utan ljus var helt underbar för det var stjärnklart och hur vackert som helst uppe i himlen. Både jag och Viktoria njöt av varje sekund. Det var en kväll med mycket härlig energi! Vi avslutade dagen med någon timma i bastun och poolen.

Dagen därpå hade vi förmiddagen på oss att hitta på något för efter lunch skulle bussen gå. Vi gick en sväng i centrum och gick in stadens katedral en stund för att sen möta upp min värdpappa i kontoret. Därifrån åkte vi till provinsens största sevärdhet, befolkningsgruppen "los Tsáchilas". De bor utanför staden ofta i gårdar och verkar vara ganska självförsörjande. De är också en ganska bra turistattraktion så de är ofta traditionellt klädda och säljer grejer. Vi var där någon timma och tittade lite och det var kul. Sen blev det lunchdags och därefter var det ju dags för Viktoria att dra sig vidare. Superkul att ha henne i huset under dessa två fina dagar vi spenderade tillsammans!

Otso och vår hund som han älskar så mycket

På flaket

Jogginggänget

Los tsáchilas

Volontärarbete med barn

Under månaderna februari, mars och halva april har vi lov ifrån skolan. Detta var jag väldigt nervös inför eftersom att jag här i Ecuador lätt blir stressad om jag inte kommer ut eller har något att göra. YFU har dock som obligation för utbytesstudenterna som har så långa lov att volontärarbeta under en av dessa drygt två månaderna och det var något jag faktiskt såg fram emot. I min stad Santo Domingo blev alla utbytesstudenter från YFU placerade i ett ställe där de arbetar med barn som har det lite sämre ställt. Man samlas vid huvudkontoret på morgonen och åker därefter tillsammans med de ansvariga till olika platser där arbetet utförs.

Jag hamnade med två kvinnor som jag varje dag skulle följa med till ett kyrkområde där det finns några klassrum och en plan som ständigt har vattenpölar. Till det här området kommer barnen varje dag klockan 9 och då gör vi något till klockan 11 och de går hem igen. Vad vi gör under dagarna varierar men ofta är det något pyssel, små övningar i matte, spanska, engelska eller andra ämnen, lekar och annat. Ungefär klockan 10:30 kommer en matbil och då sitter alla och äter något lunchliknande, när de har ätit klart är det dags att dra sig tillbaka till sina hem.

Mitt jobb innebär inte så mycket ansvar men ibland hamnar jag ändå i centrum. Jag brukar gå runt och hjälpa till och se om de behöver något och ibland när det blir tid över lär jag de ord på engelska. Jag är ibland med och leker eller pratar med barnen. Den första veckan och även den andra kändes det ibland lite jobbigt att gå dit. Jag kände mig ganska obekväm och hade alltid huvudvärk på bussen hem. Mest av allt var mina förväntningar på mig själv påfrestande, förväntningar om hur jag skulle vara med barnen som jag inte tyckte blev uppfyllda. Situationen blev ännu svårare med min brist på erfarenhet med barn.

Efter de första två veckorna med barnen hade vi resan till Galápagos och sen var jag ju sjuk ytterligare en. När jag kom tillbaka hade vi bara knappt två obligatoriska veckor kvar och ganska direkt började det kännas bättre att vara där. Jag slappnade av mer och trivdes ganska bra faktiskt och i och med att det bara var på morgonen kändes det perfekt för att inte vara passiv hemma hela dagen. Pågrund av att det kändes bra bestämde jag mig för att fortsätta även efter att de andra utbytesstudenterna slutade gå hit efter sin månad. Nu är det bara någon vecka kvar på lovet så den här veckan blir förmodligen min sista med barnen.

Jag tycker att det här volontärarbetet blev en bra grej, dels för att det är bra att ha något att göra under lovet men också för att jag kunde lära mig mycket av det. Jag har sett mer inifrån hur vissa människor har det till skillnad från genomsnittet i Sverige. En pojke berättade för mig hur han var ledsen för att hans 13-åriga syster hade flyttat till sin man och redan hade ett barn. Sådana fall man kanske har hört om på nyheterna i världens fattigaste länder och som jag nu har rakt framför mig. Sen skadar det ju inte heller att ha nån form av erfarenhet med barn. Nöjd är jag i alla fall!

De övre bilderna är från området vi befinner oss i.

Några bilder från aktiviteter med barnen