Tid i Ecuador och familjeträff i Quito

Låt mig presentera den ecuadorianska klockan. Om din familj i Ecuador säger att ni ska åka till Quito på familjeträff klockan nio lördag morgon så kommer ni förmodligen inte sitta i bilen förrän två timmar senare. Jag tyckte att jag hade börjat anpassa mig till de många förseningarna när jag var duschad och klar prick klockan nio i stället för en halvtimma innan. Icke. Och om din ledare på uppstartslägret säger att ni börjar om fem minuter kan du inte helt osannolikt ta en kaffe och sätta dig i solen i lugn och ro. Det har dessutom hänt minst två gånger att min bror Balto har sagt att han ska vara ute och göra något (exempelvis gå till gymmet eller träffa en vän) ett visst klockslag men suttit och pratat i telefon i soffan 20 minuter efter angiven tid.

Vi kom i alla fall iväg till Quito tillslut och var framme vid lunchtid ungefär. Där fick jag hälsa på massa nya människor och jag träffade några tjejer omkring ålder som jag umgicks med mycket under dagen. Det var främst tre tjejer som jag pratade med varav en kunde lite engelska men pratade mest spanska ändå (vilket är rimligt). De sa att min spanska var bra och att många utbytesstudenter knappt kan ett ord spanska vid avresa. Jag gjorde såklart många misstag i språket och jag förstod inte alltid men i princip det enda som hände då var att de försökte hjälpa mig (den här lärdomen kommer mamma vilja att jag tar med mig).

Under kvällen gick vi till ett badhus, jag badade inte utan pratade med mina nyfunna vänner och kusiner Melany och Chris i stället. Sen gick vi tillbaka till huset. Vid det laget hade det blivit kallt, i Quito är vädret sådant att det är väldigt varmt när solen skiner för solen är så stark men på kvällen blir det kyligt. Väl tillbaka i huset spelade vi ett lagspel som gick ut på att man skulle antingen rita eller försöka symbolisera ett ord. Detta var lite svårt för mig eftersom att mitt ordförråd i spanska ännu inte är mycket att skryta med men jag försökte ändå.

Resten av kvällen ägnades åt karaoke och pratande med släktingar. Jag kan stolt säga att jag nästan bara pratade på spanska och trots att det inte alltid är lätt att uttrycka sig så går det väl mer eller mindre. När kvällen gick mot sitt slut började folk (inklusive jag) fråga sig vart vi skulle sova någonstans. Det fanns enligt min uppfattning tre sovrum och vi var ett stort antal människor där. Lösningen blev att hela min familj på sex personer sov i samma rum, Ever och Joel i en säng och resten (jag, Patricia, Samuel och Balto) i en. Lite speciell upplevelse och förvånansvärt nog sov jag relativt bra och helgen var mycket lyckad.