Skolutflykt bland skogar, berg och vattenfall

Stämningen var på topp redan när jag kom till skolan i fredags. Vi skulle iväg på äventyr under hela dagen och somliga var mer peppade än andra. Min vän Sarih som jag nämnt tidigare välkomnade mig med en bamsekram och ett stort leende och detta fick även mitt humör att stiga. Bussen skulle egentligen gå ungefär när skolan började men eftersom att vi befinner oss i Ecuador fick vi vänta i ungefär en timma i skolan först. Det blev dock bara trevligt då jag var inkluderad i ett samtal som ett gäng klasskamrater hade.

När bussen tillslut började rulla hade vi uppemot två timmars färd framför oss och den tiden spenderades genom att prata med klasskamrater och vila. Väl framme började vandringen med en brant stig neråt så alla gjorde en lång kedja för att stödja varandra. Sen bar det av på riktigt. Det var ganska intensivt och mycket uppför men framför allt var det riktigt mycket lera vilket resulterade i en del halkande och smutsiga byxor. Folk hjälpte hela tiden varandra också och det tyckte jag var gulligt. Till en början gick jag med några från klassen som jag har pratat en del med sedan innan men när vi hade gått kanske halva vägen uppför gick jag med några andra som jag pratat mindre med och det var mycket trevlig. Jag kände mig inkluderad för de väntade på mig och pratade med mig. Dessutom hände nåt som är väldigt otypiskt mig då. Jag gjorde nämligen ett misstag i språket, upptäckte att jag sa fel, upprepade meningen för att det var en så lustig felsägelse och skrattade tillsammans med de andra åt mitt egna misstag. Jag skrattade alltså åt mig själv i stället för att bli arg. Det ni!

Jag trodde att det jobbiga var över när vi hade kommit upp på toppen och skulle bege oss ner igen. Jag hade helt fel. Att ta sig ner gick nämligen nästan enbart ut på att glida på leran och i princip ramla ner och försöka klara sig så gott man kunde med hjälp av träden. Detta ledde till mycket skratt med mina nya vänner och vi hade väldigt roligt, i alla fall den första timman eller nåt för sen tröttnade i alla fall jag.

Efter ytterligare någon timmas halkande var vi framme vid ett vattenfall där man kunde tvätta sig lite om man ville men sen var det bara att fortsätta promenera. Då gick jag med ytterligare några andra personer som tog täten och gick snabbare än de flesta andra. Vid ett tillfälle var vi osäkra på vilken stig vi skulle gå och vid ett annat tillfälle skars stigen av av en brant klippa med ett rep. I rutten ingick det alltså att man skulle ta tag i repet och klättra över till andra sidan där stigen fortsatte och försöka att inte ramla ner i forsen några meter nedanför. Jag var skiträdd men det gick bra.

En gång under färden stannade vi till vid ett hus för att äta och vila och sen hade vi bara den sista delen av vandringen kvar. Det blev mörkt och jag tyckte det var läskigt men jag hade i alla fall hittat fler vänner att promenera med. Det var en enorm lättnad för mig när vi äntligen var framme vid bussen. Då återstod det bara att vänta på de andra och åka hem igen. Jag pratade på spanska med en killkompis och några andra hela vägen hem. Det var roligt och killen jag pratade med var väldigt duktig på att snacka med mig som utlänning med bristande språkkunskaper. När vi var framme vid skolan var klockan åtta på kvällen vilket var två och en halv timmar efter angiven tid. Men som sagt, vi är ju trots allt i Ecuador och då är den ecuadorianska klockan som gäller.

Rent kvalitémässigt fanns det säkert bättre bilder att välja på men ändå var denna klart bäst.

Lägg även märke till mängden lera på byxorna.

Ganska slitsam men riktigt bra och rolig dag! Nu väntar en veckas lov.