Hur känslorna kan gå en vanlig dag i skolan

Väckarklocksmelodin i mobilen går klockan 05:45 för första gången och jag vaknar till. Vanligtvis en smula förvirrad och störd över att ha blivit väckt ifrån drömmarna som inte alltför sällan utspelar sig i Sverige. Den första veckan var det inte roligt att vakna på morgonen. Enligt tidigare erfarenheter (tre veckors språkresa i Japan) var kvällarna svårast, men här kan det nästan göra ont att öppna ögonen och inse att man inte befinner sig på samma ställen som drömmarna.

Ungefär kvart i sju kommer min områdesrepresentant Tania för att köra mig till skolan. Innan lektionerna börjar sitter jag ofta själv på min plats och försöker att inte se alldeles för obekväm ut. Vid det laget känner jag mig ofta ganska sorgsen och orkar inte riktigt prata med folk. Det hjälper inte heller att spanskan kan vara precis hur borta som helst på morgonen så att det redan stora problemet med att inte kunna språket så bra förvärras.

När lektionen börjar förstår jag ingenting. Tankarna börjar sippra in, tankarna om hur korkad och ointelligent jag måste vara som inte fattar. Det är inte bara språket jag inte förstår, det är skolan, människorna, kulturen och allt annat som skiljer sig det minsta från Sverige. Tårarna börjar tränga, frustrationen är nästan obeskrivligt stark och jag känner mig så enormt fånig och svag. Jag blir arg på mig själv för att jag inte frågar när jag vill veta något och att jag inte vågar ta initiativet att prata med folk. Jag blir arg för att jag inte är så självständig, utåtriktat och så bra på spanska som jag borde vara.

Så jag sitter där i min bänk med tårarna i halsen i ett land som jag inte riktigt förstår mig på och det enda jag har framför mig är en penna och ett skrivblock. Jag använder mig mycket av skrivhäftet för att uttrycka vad jag känner. Tittar man i mina ritningar från skolan är det ganska lätt att avgöra om jag hade en bra eller dålig dag. Här är ett exempel på en känslomässigt jobbig morgon. Jag valde dock att inte ha med texten jag skrev i samma veva men bilderna beskriver känslorna bra nog.

Viktigt för både mig och eventuellt andra bekymrade nära och kära att veta är dock att ingen morgon är den andra lik och ofta känns det ganska bra trots motgångarna. Då kan jag ibland plugga lite spanska eller skriva peppande meddelanden som dessa för att ge mig själv lite kärlek och stöd.