Danstävling

Den 19 maj 2018 blev en av de mest speciella dagarna av mitt utbytessår och även en av dem jag hade fruktat mest. Under detta datumet skulle det nämligen finnas en danstävling och min danskurs skulle delta. Det har pratats om denna tävlingen sedan ett par månader tillbaka och i lördags var dagen. Veckan nu innan har känts fruktansvärt stressig och nervös för mig och någon dag innan tappade jag aptiten. Det var ganska mycket som skulle göras, dräkter skulle tillverkas, skor och andra detaljer skulle köpas för att inte prata om att lära sig koreografierna perfekt också.

Jag hade faktiskt inte riktigt lust att delta. Eftersom att jag känner mig själv rätt bra insåg jag dock att önskningen om att slippa beror på bekvämligheten som mår bra av att utmanas. Jag hittade därför inte på någon ursäkt till att inte vara med och missade till och med en familjeträff (som jag dock inte visste om förrän bara ett par dagar innan) för att delta i tävlingen. Dessutom blir jag lätt skitnervös och glömmer dansstegen, till exempel gjorde jag fel rätt rejält på uppvisningen i julas. Nu var det inte ens bara en uppvisning som väntade utan en tävling och alla ville ju att vi skulle vinna och då är det ganska kritiskt att stanna upp och glo mitt i allt utan att veta vart man ska sätta fötterna. Mitt enda mål var därför att inte göra fel.

Min värdfamilj skulle dra sig mot familjeträffen på morgonen eftersom att den skulle äga rum i Quito så vi hann bara äta frukost tillsammans. Jag hade svårt att få i mig maten och ville hellre gå och kräkas av nervositeten. På förmiddagen åkte jag till en kompis som hade erbjudit att hjälpa mig med sminket eftersom att jag inte kan sånt. Vi gick och fick håret flätat i fyra flätor och fixade det sista som skulle göras innan vi drog oss iväg till parken där det hela skulle utspela sig. Jag var rejält nervös men så tacksam att jag inte behövde gå dit själv. Både tjejen som hjälpte mig och hennes bror är med i dansen så vi letade rätt på resten tillsammans.

Först fick jag syn på några av tjejerna. Sen på dansläraren. Sen en person som jag inte har sett på fem månader. Han heter Jonathan och flyttade till en annan stad efter att ha tagit studenten men var på besök i Santo Domingo bland annat för att se tävlingen. I och med att han är en av mina närmaste vänner var det väldigt fint att se honom igen. Vi fick reda på att vi är grupp nummer 13 av 19 och därav behövde stå där och vara nervösa en längre tid. Det var dock kul för vi kunde se ekipagen och dansa omkring själva. Helt plötsligt blev det vår tur och vi satte på oss våra häftiga dräkter och tog ett sista kort innan vi skulle dansa.

Sen satte musiken igång och vi dansade. Och det gick hur bra som helst. Jag klarade mitt mål, jag gjorde inte fel och trots att jag nästan kräktes av utmattning när vi kastade fejkpengar i finalen kunde jag inte vara nöjdare. Tjöt av glädje och stolthet. Log leenden från öra till öra. Glömde att det var en tävling och att nån skulle vinna, nervositeten var väck. Dansnumrena på prispallen började ropas upp och Golden Academy Dance, min grupp, kallades fram på andraplats. Jag var helt förvånad för många av bidragen var fantastiska och jag trodde inte vi skulle hamna på topp tre. Somliga verkade dock mindre nöjda över att inte ha vunnit men för mig verkade det fantastiskt.

Efter att ha tagit bilder och grejer var tävlingen strax slut och folk började dra sig hem. Mina värdföräldrar var fortfarande inte i staden och jag hade inte lust att vara själv hemma så jag och Jonathan gick ut och käkade. Sen lämnade han mig i huset och jag duschade och gick och försökte sova. Den dagen blev en av de bästa under hela utbytessåret.

Såhär börjar dansen

Jonathan, jag och Raquel

Efter ett lyckat framträdande

Jag och Millie, min danstränare