Volontärarbete med barn

Under månaderna februari, mars och halva april har vi lov ifrån skolan. Detta var jag väldigt nervös inför eftersom att jag här i Ecuador lätt blir stressad om jag inte kommer ut eller har något att göra. YFU har dock som obligation för utbytesstudenterna som har så långa lov att volontärarbeta under en av dessa drygt två månaderna och det var något jag faktiskt såg fram emot. I min stad Santo Domingo blev alla utbytesstudenter från YFU placerade i ett ställe där de arbetar med barn som har det lite sämre ställt. Man samlas vid huvudkontoret på morgonen och åker därefter tillsammans med de ansvariga till olika platser där arbetet utförs.

Jag hamnade med två kvinnor som jag varje dag skulle följa med till ett kyrkområde där det finns några klassrum och en plan som ständigt har vattenpölar. Till det här området kommer barnen varje dag klockan 9 och då gör vi något till klockan 11 och de går hem igen. Vad vi gör under dagarna varierar men ofta är det något pyssel, små övningar i matte, spanska, engelska eller andra ämnen, lekar och annat. Ungefär klockan 10:30 kommer en matbil och då sitter alla och äter något lunchliknande, när de har ätit klart är det dags att dra sig tillbaka till sina hem.

Mitt jobb innebär inte så mycket ansvar men ibland hamnar jag ändå i centrum. Jag brukar gå runt och hjälpa till och se om de behöver något och ibland när det blir tid över lär jag de ord på engelska. Jag är ibland med och leker eller pratar med barnen. Den första veckan och även den andra kändes det ibland lite jobbigt att gå dit. Jag kände mig ganska obekväm och hade alltid huvudvärk på bussen hem. Mest av allt var mina förväntningar på mig själv påfrestande, förväntningar om hur jag skulle vara med barnen som jag inte tyckte blev uppfyllda. Situationen blev ännu svårare med min brist på erfarenhet med barn.

Efter de första två veckorna med barnen hade vi resan till Galápagos och sen var jag ju sjuk ytterligare en. När jag kom tillbaka hade vi bara knappt två obligatoriska veckor kvar och ganska direkt började det kännas bättre att vara där. Jag slappnade av mer och trivdes ganska bra faktiskt och i och med att det bara var på morgonen kändes det perfekt för att inte vara passiv hemma hela dagen. Pågrund av att det kändes bra bestämde jag mig för att fortsätta även efter att de andra utbytesstudenterna slutade gå hit efter sin månad. Nu är det bara någon vecka kvar på lovet så den här veckan blir förmodligen min sista med barnen.

Jag tycker att det här volontärarbetet blev en bra grej, dels för att det är bra att ha något att göra under lovet men också för att jag kunde lära mig mycket av det. Jag har sett mer inifrån hur vissa människor har det till skillnad från genomsnittet i Sverige. En pojke berättade för mig hur han var ledsen för att hans 13-åriga syster hade flyttat till sin man och redan hade ett barn. Sådana fall man kanske har hört om på nyheterna i världens fattigaste länder och som jag nu har rakt framför mig. Sen skadar det ju inte heller att ha nån form av erfarenhet med barn. Nöjd är jag i alla fall!