Att lämna Ecuador

Mitt utbytessår är slut och jag är sedan knappt två veckor tillbaka i Sverige. Att komma tillbaka till Sverige är en sak och att lämna Ecuador är en annan. Jag kan börja med att säga att min sista tid i Ecuador var väldigt fin. Jag åkte med min värdfamilj till Loja, en stad som ligger 12 timmar söderut med bil. Det är en av de städerna som jag länge hade velat åka till men inte gjort. Det var väldigt vackert och inom kort bilavstånd därifrån åkte vi till en annan by med fantastiskt vackra berg runt om. Vi gick runt och tittade, åt god mat, träffade trevliga människor och njöt av tiden. Vi behövde åka hem efter bara ett par dagar för jag hade en del att göra inför att åka tillbaka Sverige.

En av de sakerna jag gärna ville göra var att träffa klasskamraterna en sista gång. Vi hade redan planerat en slags större träff med nästan alla men det blev inte möjligt. Då frågade jag en av mina klasskamrater om hon ville hjälpa mig att få iordning en mindre träff. Det ville hon och ett par timmar senare var vi ungefär 10 personer som samlades i stadens shoppingcenter. Vi var där en stund och spelade lite spel och drog oss sedan vidare för att äta. Påväg mot matstället ramlade en av killarna i en vattenfontän vilket var typ det roligaste på kvällen. Vi åt massa mat och snackade och sen gick vi till en park och larvade oss och tog bilder. När det var dags att gå tillbaka följde alla mig till mitt hus där vi stod och sjöng jättehögt tills min värdmamma kom ut och undrade vad som stod på. Vi tog farväl och jag gick in, supernöjd med kvällen.

Förmiddagen dagen därpå, vilket var sista dagen i Santo Domingo, ägnades åt att fortsätta med packningen som jag hade påbörjat föregående dag. En sak som jag hade prioriterat väldigt högt var att se min dansgrupp en gång till och det var planen för eftermiddagen. De skulle ha en danspresentation som jag bestämde mig för att inte delta i men ändå gå dit och se dem. Jag hälsade på alla med kramar, sen behövde de gå in bakom scen och jag hade riktigt tråkigt när jag stod i publiken och väntade på att de skulle dansa. Efter ett tag kom de dock och drog med mig bakom scen för att umgås och ta bilder. Det blev genast mycket roligare och vi skrattade och hade kul.

Tillslut framträdde dem och efter det stod vi och umgicks en stund till. De var noga med att jag inte skulle gå därifrån utan istället började alla gå tillsammans någonstans, jag brydde mig inte så mycket om vart. Vi skrattade och tramsade omkring på gatan, alla iklädda de röda dräkter som de framträdde i. Vi kom fram till en pizzeria och gick in och satte oss. Dansledaren ställde sig upp och sa några fina ord, sen tog hon ut en skrivbok som de tydligen hade jobbat med lektionen innan. De hade skrivit hälsningar och klistrat in bilder och jag blev så himla rörd av den presenten, det är enligt mig bland det finaste man kan ge någon. Av en kille som heter Segundo fick jag också en liten present vilket var en fin hälsning och några snäckor och andra fina grejer från en strand han bor vid i perioder. Av Jonathan fick jag en stor väggdekoration i form av ett hjärta med bilder på oss. Jag ställde mig upp och hade nåt slags tal jag med. Jag hoppas att jag fick med ordentligt hur oerhört tacksam jag var över att ha varit med dem i 8-9 månader. Man blev ju lite skakig på rösten.

Vi spelade lite spel och stojade runt tills det blev dags att dra sig tillbaka. När vi kom fram till där jag skulle svänga av stannade alla och vi stod och försökte ta farväl i säkert en kvart innan jag faktiskt lyckades vända mig om och motvilligt gå hem. Det var väldigt konstigt att säga hejdå och veta att det var förmodligen sista gången jag skulle se de flesta av de här människorna. Trots att jag visste om det gick det inte riktigt in i min hjärna att det var så. Det blev mycket kramar och stoj och till och med några främlingar stannade till och tittade nyfiket på uppståndelsen. Tillslut sa vi hejdå för sista gången och Jonathan följde mig ner till huset för att ta farväl där.

När jag gick in genom dörren trodde jag först att jag var ensam hemma. Jag packade ner några av de sista grejerna och försökte låta känslorna sjunka in. Den kvällen gick min familj på en sista middag hos min kompis Lu från Schweiz, som skulle åka hem samma dag som jag (i samma flyg faktiskt). Det var ganska trevligt och vi kom tillbaka hem ganska sent. Min värdpappa skulle åka tidigt i gryningen så vi fick säga hejdå då, klockan typ 2 på natten innan vi hade gått och lagt oss. Det var en fin stund vi hade där i mitt rum, jag, pappa och mamma. Fint men väldigt sorgligt och tårarna rann.

Dagen därpå skulle privatbussen gå 06.30 och jag försov mig och vaknade 06.20 vilket var ungefär en och en halv timma efter planerad väckningstid. Det blev lite stressigt men trots det var jag inte den sista att anlända till mötesplatsen för de andra studenterna i Santo Domingo. Vi åkte till Quito och hade ett sista läger för att sedan åka till flygplatsen tillsammans dagen därpå. Det var ett helt okej läger och det var trevligt att vara med de andra utbytesstudenterna en sista dag också. Jag fattade fortfarande inte att det bara fattades timmar kvar i Ecuador, det land jag hade spenderat 10 så himla konstiga månader i.

Jag grät en del på flyget. Satt bredvid andra utbytesstudenter vilket var tur. Hade en timma på mig att byta flyg i Amsterdam, ovanpå det blev det långa flyget jag redan satt på försenat. Jag sprang som en idiot genom hela flygplatsen och hann flyget hem. Till och med bagaget hann med och jag fick tag i väskorna nästan direkt när vi hade landat. Jag gick ut genom portarna och såg min fina familj. Mira (lillasyster) var först med att springa och krama om mig och jag började gråta som ett litet barn direkt. Ivar (äldre syskon) var den andra som fick en kram, sen mamma och till sist pappa som hade rosa rosor i handen. Min storebror var inte med för han jobbar för närvarande i USA.

Trots en hel mängd känslor är jag hur nöjd som helst med mina sista dagar i Ecuador. Jag sa hejdå till de flesta jag gärna ville träffa en sista gång och hade väldigt kul och var glad. Sen kunde jag inte sluta känna så himla stark uppskattning och tacksamhet över hur nöjd jag är med hela utbytesåret. Det har inte alltid varit så lätt men jag uppnådde målet jag hade sedan början, och det var helt enkelt att klara året. Och det gjorde jag, jag klarade det och har nya erfarenheter med mig in i framtiden.

Ovanstående bilder är från resan till Loja. Lägg märke till regnbågen på den tredje.

Gänget som sågs under de sista dagarna

Esteban

Mayerli

Det här är Sarih och hon är en så underbart fantastiskt person. Alltid positiv och har varit en av dem som alltid funnits där för mig och hjälpt mig. Jag uppskattar henne jättemycket.