Den här senaste veckan som gått har varit väldigt tuff för mig. Det hade gått ett par dagar efter dagen jag kom hit för då 5 månader sedan (23 januari) och jag vaknade upp och kände mig helt enkelt inte så himla bra. Jag åkte till skolan och satt vid min bänk omringad av känslor och tankar om vad känslorna kunde bero på. Jag kom fram till att det nog var en blandning av lite olika inklusive de två viktiga faktorerna hemlängtan och brist på inspiration och nåt att göra. Som några av er redan vet har jag också fått ganska starka känslor för en människa här och inte helt orimligt nog har det påverkat mig ganska kraftigt. Åtminstone tillräckligt kraftigt för att locka fram nån form av rätt så ordentlig mental dipp.
Medan jag befann mig i skolan kände jag känslorna växa sig större tills jag bara kunde sitta och stirra ut i luften, helkoncentrerad på att försöka hålla inne sorgen. Ganska snart insåg jag dock att jag kommer gråta. Började tänka på vem jag kunde vända mig mot. Tittade in i klassrummet där Lu (utbytesstudent från Schweiz) pluggar men hon sov så jag bestämde mig för att försöka prata med någon annan. Två av mina vänner Alizon och Joel drog med mig till skolans kafeteria och jag sa till dem att jag är ledsen och kommer gråta. Svaret på det blir nästan alltid "var inte ledsen, gråt inte" men tårarna började ju välla ändå. Jag och Alizon gick till tjejernas toaletter för att tvätta ansiktet. Då kommer en annan vän in, ler mot mig och säger "jo, gråt". Och japp, jag grät. Det var nödvändigt. Sen gick vi och tog roliga bilder och jag kände mig lite bättre.
Dippen hade dock bara börjat och dag två grät jag också under skoltid. Den här dagen insåg jag att jag saknade att ha någon jag alltid kan vända mig mot, oavsett vad det handlar om. Missförstå mig inte för det finns massor av fina människor här som stöttar mig men jag förstod att det var en alldeles särskild person som jag saknade nåt hiskeligt. Denna någon är min älskade underbara lillasyster Mira. Henne som jag alltid kunde störa utan att skämmas när jag hade tråkigt, alltid skratta med, alltid klaga över killar med, alltid dra med att köpa choklad, alltid prata med om allt. Här i Ecuador har jag inte min lilla stjärna med mig (trots att hon alltid är skön och svarar direkt när man skriver) och jag saknar henne så mycket.
Dagarna därpå var väldigt svåra också. Jag hade problem att hålla humöret uppe och jag kände inte riktigt att jag på ett accepterat sätt kunde uttrycka det jag hade inom mig för att inte verka som en ledsen person. Det kändes ungefär som att vara i ett hål utan möjlighet att ta sig upp och den känslan av sån hopplöshet är fruktansvärd. En av nätterna låg och vred mig i sängen med kraftig huvudvärk, hjärtat snabbt pulserande och ostadiga andetag mitt i de kvävande känslorna. Jag mådde så dåligt och det var hemskt. Jag ville ha min familj i Sverige och tänkte på hur skönt det skulle vara att vara med dem och inte här mitt i allt det jobbiga utan någon jag älskar som älskar mig på den nivån jag älskar min familj i Sverige.
Härom dagen vaknade jag upp och mådde faktiskt helt okej efter att ha andats en stund. Hade en bra kväll dagen innan och insett att jag inte är ensam i att inte vara på topp. Har haft fler och längre stunder med glädje de här senaste dagarna. Otroligt skönt. Hade ungefär en vecka med hopplösheten tungt liggande men jag verkar redan vara påväg uppåt med upplevelsen och erfarenheten med mig. Så är det ibland. Ibland är det skitdåligt. Det är okej också.
Jag, Joel och Alizon
En av de finaste människorna på jorden
Gött häng
Hej Annika! Jag vill bara säga att även om jag inte kommenterar så ofta som jag borde så uppskattar jag verkligen din blogg och går in någon gång om dagen för att se om det kommit ett nytt inlägg. Ser fram emot nästa :)
SvaraRadera