Tre månader i Ecuador

Jag hade hört mycket om den där tre månader-linjen. Där någonstans blir man flytande i språket man försöker lära sig. Där har man redan fått sig en vardag, sina vänner, sin familj. Vissa hamnar i en dipp av hemlängtan och jobbiga känslor. Innan jag åkte läste jag en del om hemlängtan över året och fick nog någon inbyggd förväntning om hur känsloevolutionen skulle se ut. Tittade alltid framåt på hur det skulle se ut när de där tre månaderna passerat.

Nu är det den 23 november 2017 och det var tre månader sedan jag landade i det här landet. Idag är jag hemma från skolan pågrund av magont och jag har bara legat och sovit, gråtit och tittat på youtube hela förmiddagen. I skolan behöver jag fortfarande jobba med att utveckla vänskapsband, jag fattar inget på lektionerna (och det har inte bara med språket att göra), jag vågar inte vara helt ärlig mot min värdfamilj och jag är långt ifrån flytande i spanska. Jag tänker tillbaka på Sverige, ritar flaggor och skriver svenska nationalsången i mitt skrivhäfte och kämpar med att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på allt jag saknar. Tre månader har gått och vardagen och känslorna kom inte som jag förväntade mig dem och vissa dagar är riktigt jobbiga.

Men sen har jag de där dagarna när jag efter en härlig dag ute med familjen sitter i bilen och tänker och tittar på palmernas siluetter med solnedgångens färger i bakgrunden. Jag har de dagarna när jag har pratat med någon av mina klasskamrater om hur jag känner efter att de självmant har kommit till mig och frågat hur jag mår. Dagarna när jag varit ute med personer jag tycker om. När jag har haft en riktigt bra och energifull danslektion. När jag har vågat prata med min värdfamilj om nåt jag varit rädd för att ta upp. Jag har dagarna när jag känner mig så stolt, glad och tacksam över att jag är här och kommit så långt som jag kommit.

Idag är inte riktigt en dag med sprudlande positiva känslor och det är därför jag har lite svårt att utveckla det positiva. Jag hade kunnat skriva ett helt inlägg om saker jag saknar men då kan man alltid försöka tänka på det man gillar i landet. Och det finns mycket jag tycker om. Jag tycker om klimatet, att det är mycket ris, maten överlag, smoothies och fruktjuicer, att alla klasskamrater är schyssta, min områdesrepresentant, hur jag alltid får hjälp, att det är normalt att krama killar, skoluniform och att prata spanska.

Jag saknar er jättemycket men jag har det bra.