Deltagande i parad med danskursen

För ett par veckor sedan fick jag reda på att vi i dansen skulle ha något uppträdande en bit fram i tiden. Jag hoppades att uppträdandet skulle vara någon gång medan jag skulle vara i Amazonas (25-30 oktober) så att jag skulle slippa ens fundera över om jag skulle vara med eller inte. Men datumet var 20 oktober så den obekvämheten slapp jag inte undan. Till en början hade jag ungefär noll koll på vad som skulle hända men att inte veta vad som pågår är jag redan van vid. På danslektionerna snackade vi en del om vilken klädsel vi skulle ha och jag satt väl lite småstressad och försökte förstå. Sen övade vi förstås väldigt mycket på koreografierna.

Datumet för uppträdande kom närmare och jag förstod att vi skulle dansa i en parad på gatorna. Jag började bli lite stressad över klädseln för det var några saker vi behövde köpa. Dessutom har jag ju en tendens att inte vilja fråga när jag inte förstår för jag gillar inte att vara ett problem. Det någon del av mig ännu inte har fattat är att det ofta bara blir mer problematiskt om jag inte frågar. Själva dräkten fick vi ta mått för och få skräddarsydda men vi behövde några andra saker, som vita tygshorts och svarta skor. Jag sköt upp att fråga min värdmamma om hon kunde hjälpa mig att införskaffa det som fattades till bara några dagar innan men det löste sig så nu har jag dessutom ett par nya svarta snygga "gympaskor" som jag velat ha så länge.

I alla fall så fick jag reda på att dagen innan själva paraden skulle vi också ha ett annat uppträdande. Det var någon festival för att fira vår provins Santo Domingo de los Tsachilas och vi skulle har dansen som ett inledande bidrag. Där skulle jag också vara med så min äldsta värdbrors flickvän fick hjälpa med med håruppsättning och smink. Jag var rätt nervös och tänkte hela tiden att jag skulle glömma koreografin men det gick bra! Jag tyckte också det var en så fin känsla av samhörighet att vara där med de andra i dansen med samma kläder och allt. Jag har ju bara varit med i dansen i typ en månad men ändå kände jag mig som en i gänget.

Dagen därpå var jag först till danslokalen och blev sminkad av min danslärare. Det var inga små mängder smink kan jag ju tala om och efter kanske en timma hade jag blåglittriga ögonlock och paljetter i halva ansiktet. Dumt att jag inte tog bilder på det. Jag är inte så bra på det där med att ta bilder på saker som andra och jag i framtiden kanske finner intressant. I alla fall kom folk allt eftersom och gjorde sig iordning och jag satte på mig dräkten och promenerade runt i cirklar av nervositet.

Sen var det dags. Vi gav oss iväg i en minibuss och kom fram till startplatsen. Vi tramsade runt lite men sen började själva paraden och då var det bara att dansa. Vi hade fyra låtar varav jag kunde koreografin till två av dessa. Dansgänget hade lärt sig de andra två koreografierna när jag ännu inte hade börjat i kursen så jag skulle helt enkelt promenera bakom lite fånigt när jag inte kunde dansen. Det var roligt att dansa och jag gjorde det med mycket energi trots att jag gjorde fel då och då. Men jag tyckte faktiskt inte om att jag inte kunde vara med i alla danser för det kändes rätt dumt att bara gå bakom halva tiden.

Jag var inte så fokuserad på själva publiken så jag hade inte så bra koll men det var mycket folk och många tog bilder. Efter kanske en och en halv timma var vi framme vid mål och de flesta var vid det laget dränkta i svett och extremt trötta men nöjda. Vi tog bilder och pratade en stund. Jag tyckte att det var en väldigt rolig upplevelse och jättekul att faktiskt vara med själv.

Uppträdande dagen innan paraden

Jag och dansläraren

Från paraden

Hur den senaste tiden har varit

De senaste veckorna har varit lite speciella. Det är en känsla som jag har svårt att greppa och sätta ord på. Det känns som att det inte har blivit som jag tänkt mig men samtidigt har jag ju sagt att jag inte har mycket förväntningar heller.

Det finns några saker jag gjort under veckorna som gått men inte skrivit om i bloggen. För tre veckor sedan åkte Otso (utbytesstudent från Finland), hans värdbror och två andra som jag tror är relaterade till familjen på en cykelutflykt och jag och Balto fick följa med. Jag är sedan första gången jag cyklade i Ecuador inte alls så förtjust i att cykla i och med att jag nästan blev påkörd, men det här var på cykelbanor. Trevligt var det och efter nån timmas cyklande stannade vi vid något badpalats vid en å. Det var skoj men som vanligt inte särskilt säkerhetsinriktat. Räcken var det inte gott om och hade man halkat på klipporna hade det kunnat gå rätt illa.

Sen har jag faktiskt hängt med kompisar ett par gånger också. Två gånger var jag ute med Lu som är utbytesstudent från Schweiz i min skola och hennes vänner. Två gånger tog jag dock lite mer eget initiativ! Första gången sa jag till en killkompis i förbifarten att han kan komma hem till mig nån dag om han vill. Det tog han på största allvar och det slutade med att han och en annan schysst kille från klassen kom på besök nån vecka senare. Vi snackade en stund och sen gick vi på restaurang. Jag var nervös men båda killarna är schyssta och pratsamma och det var jättetrevligt! Andra gången hängde jag med några andra från klassen, vi gick också på restaurang och åt ecuadoriansk mat. Sen gick vi till shoppingcentret och flummade runt lite i affärer. Vi hade det jättekul! Smårolig sak att kommentera om den träffen är att jag (pågrund av mina ecuadorianska värdföräldrar) var ungefär en timma sen till restaurangen men ändå kom jag två minuter efter den första personen.

Så hur går det i skolan då? Man kan väl säga att rent akademiskt sett hade det inte kunnat gå mycket sämre (förutom på engelskalektionerna). Framförallt på matten, fysiken och kemin fattar jag inte ett fnatt och det beror inte bara på språket. De andra lektionerna kanske jag hade kunnat förstå lite på men eftersom att det är svårt att få ett sammanhang när jag bara förstår lite brukar jag inte lyssna. Jag brukar sitta och rita, skriva, plugga, titta ut i rymden eller halvsova beroende på vilket humör jag är på. Men nu snackar jag mer med mina kompisar, jag snackar faktiskt mer över huvud taget. Språket går åt rätt håll och det är jättekul! Blir så himla nöjd och glad när någon berömmer mig över det.

En sak som har varit lite jobbigare och mer komplicerat är en kulturkrock som inte är särskilt bekväm alls för min personlighetstyp. Det handlar om att man här nästan alltid umgås med jämngamla syskon om man har något. Detta gäller när man går ut med kompisar och även när de är på besök i huset. Eftersom att jag är en person som behöver egentid tar det väldigt hårt på mig att jag inte riktigt får vara utan min värdbror när jag umgås med kompisar. Jag har knappt lust att ha över kompisar pågrund av detta för mitt behov av att inte känna mig för kontrollerad är såpass starkt. Jag förstår ju att jag som utbytesstudent bör anpassa mig till kulturen men just det här har jag väldigt svårt för.

Ibland är det faktiskt riktigt jobbigt allting och dessa veckor som gått har varit ganska intensiva känslomässigt sätt, men det är viktigt och bra också. Jag önskar inte bort de jobbiga stunderna och när jag tittar tillbaka på de nära två månaderna i Ecuador är jag nöjd trots att det inte alltid har varit lätt. Sen är jag väl lite rädd på något sätt också eftersom att jag fortfarande inte riktigt har samma trygghet i vardagen som jag hade i Sverige och mycket känns sårbart och som att jag kan råka förstöra allt. Men jag gör så gott jag kan, mer än så kan jag ju faktiskt inte göra!

Otso och jag

Jag och mina vänner

Kulturfestival i skolan

I torsdags hade vi något i skolan som gick ut på att representera de olika provinserna i Ecuador. Några årskurser skulle ta fram det kulturella i höglandet, några från kusten och en och annan från regnskogen. Detta gjordes genom att ställa fram traditionella maträtter, dansa och ha den klädseln som man traditionellt sett har i provinsen. Min klass fick provinsen Manabí som hör till kusten. Jag har ju ibland lite svårt att hänga med i exakt vad som händer i skolan men dagen innan fick jag i alla fall veta att vi skulle ha klädseln därifrån och att det var obligatoriskt för alla. Eftersom att jag inte har sådana kläder hjälpte min vän mig med att hyra.

Så efter ett par lektioner på morgonen var det dags att byta om och sätta igång med själva eventet. När jag tidigare hade fått förklarat för mig att klädseln inkluderar en lång kjol och en blus förväntade jag mig att bara en liten mängd färg skulle vara inblandat. Detta var inte fallet och alla tjejer var så vackra med de fina färgerna och härliga kjolarna. Killarna var mer diskret klädda och det var också fint tyckte jag. Jag fick flera komplimanger i min dräkt och jag kände mig glad och vacker.

Vi gick runt på skolan och tittade lite på vad eleverna hade att erbjuda. I amazonasregionen är det tradition att rena människor genom att dansa omkring med blad och spotta alkohol på en. Jag blev naturligtvis uppmanad att delta i en imitation av detta. Två gånger. Första gången var med en tjej som jag tror är kusin till en klasskamrat och hon är jättegullig. Andra gången var en bit bort och då var det lite mer speciellt. En stor mängd människor stod nämligen runtom medan jag blev nertvingad på stolen och fick nåt som jag faktiskt tror var alkohol på riktigt spottat på mig. Har aldrig sett så många mobilkameror riktade mot mig förut. Min kompis som är utbytesstudent i samma stad men annan skola hittade till och med en video på scenariot på sociala medier och frågade om det var jag.

Det är verkligen intressant att det är så mycket kultur i Ecuador, inte bara en utan flera olika beroende på vart i landet man är. Kulturen och traditionerna är ju inte lika starka längre som de var förr men de finns fortfarande. När vi var i Otavalo till exempel fanns det gott om folk som bar den traditionella klädseln för staden. I Sverige har vi knappt kvar traditionella dräkter och det mesta har moderniserats men här finns det gott om ursprunglig kultur kvar vilket är väldigt roligt att uppleva.

Jag och min fina vän Ariana som hjälpte mig att hyra dräkten

Min klass, alla är dock inte med på bilden

Helg på stranden

I helgen åkte mina värdföräldrar, jag och Samuel till stranden. Vi åkte till en provins i landet som heter Esmeraldas och bodde i någon väns hus i ett område som var ganska annorlunda från staden jag bor i. Orten var fattigare och enligt mig också mysigare. Det var på ett par minuters promenadavstånd till havet med smågator och hus och få bilar. Jag tänkte att om jag hade bott där hade jag gärna tagit promenader då och då medan det i min hemort inte är ett lika lockande alternativ. Tyvärr var det dock ganska nerskräpat och smutsigt och eftersom att det är en fiskeort vi var i luktade det rätt illa på sina ställen. Trots det tyckte jag mycket om stället och det var nästan lite skönt att komma en mindre ort, det kändes mycket lugnare på något sätt.

Vi var bara där i två dagar så vi hann inte göra jättemycket men det vi gjorde var i alla fall trevligt. Vi kom fram på eftermiddagen och tog då en liten promenad för att se området. Vi tittade på havet och jag fick se vad jag tror är mangrove-träd. Vi tog oss tillbaka och åkte med bilen en bit bort till en annan ort ungefär när det började skymma. Där promenerade vi också omkring. Det fanns mycket fina kläder här och var så jag tänkte att det var lite synd att jag lämnade pengarna i huset. Det fanns en lång strand som vi gick längs med i mörkret och det enda som fattades var en stjärnklar himmel. Sen blev jag tvingad att slå mig ner för att få flätor ordnade vilket är vanligt vid stranden, alltså småflätor över hela huvudet. Jag vägrade dock få så många så jag gick med på att få fyra på sidan. Det är såpass traditionellt att folk i skolan som såg mig direkt kunde gissa att jag åkte till stranden.

Efter ett par timmar i den andra orten (som heter Atacames och är populär bland turister) åkte vi tillbaka till huset och gjorde middag. I brist på internet och något att göra befann sig alla i vardagsrummet och där berättade min värdmamma en historia. En bekant till henne hade varit på utbyte i USA, men hon åkte genom att hitta en värdfamilj på internet som hon skulle betala till varje månad. Huset skulle vara stort och fint och de skulle ha en bra bil. Men när hon blev upplockad på flygplatsen ett par timmar försent stämde inte bilderna överens med verkligheten. Hennes skola var två timmar bort med bilen som hon behövde köra själv och hon behövde handla allt hon behövde själv, inklusive mat. Kvinnan i familjen behandlande henne inte alls bra och visade sig också vara prostituerad. Flickan fick hjälp från skolan att bo någon annan stans så det verkade som att det inte slutade lika hemskt som det började. Att höra det här fick mig i alla fall att känna mig så tacksam över att jag bor i en bra familj där folk faktiskt bryr mig om mig. Väldigt bra ögonöppnare.

Dagen därpå var det långpromenad på stranden som gällde. Vi såg den stranden dagen innan men då var den täckt med vatten. Tidvatten här är alltså en grej för under dagen gick det bra att gå där. Havet hade vi på höger sida och något bergsliknande på vänster. Däremellan fanns ett tiotal meter sandstrand och gropiga klippor där vi gick. Jag tänkte ett par gånger att jag verkligen har valt ett häftigt land. När vi hade gått en bra bit stannade vi till och badade. Jag hade skoj och ritade mängder med hjärtan i sanden och även de tre viktiga orden "livet e gött". Samuel gjorde ett fängelse av sand för eremitkräftor. Ever försökte attackera de orange krabborna.  Vi gav varandra massage med sand. Vi hade det helt enkelt allmänt trevligt på stranden.

Först när vi var hemma och duschade insåg jag att jag hade bränt mig i solen. Jag undrade hur det var rimligt för det var inte ens soligt ute och hade det varit i Sverige hade inte ens jag som är så noga med solkräm oroat mig. Men värre blev det och när vi kom hem till Santo Domingo var det uppenbart att det inte var en dålig bränna jag bade fått. Helt rött var det och ont gjorde det flera dagar. Nu har jag lärt mig att ekvatorsolen inte är att lita på och jag är nöjd över att bo i en stad med relativt lite sol.

Lite osäker på vad Samuel håller på med på de båda föregående bilderna.

Min nya bränna.

Småsaker med Ecuador som förvånade mig

När man kommer till ett nytt land kan det vara smart att förvänta sig att det kommer vara annorlunda från hemlandet. Så det finns ju de stora skillnaderna som man vanligtvis tänker på innan man åker, som att maten är annorlunda och att befolkningen beter sig på ett annat sätt. I ett av mina första inlägg nämnde jag att jag försökte dra ner på förväntningarna och det tror jag har varit en bra grej. Det är dock en del saker jag blev förvånad över som jag bara förväntade mig skulle vara som i Sverige. Många av dessa är normaliserade småsaker så man hittar generellt sett inte information om det på internet. Här är några av dem!

• Man har skor inomhus. Det här var bland det första jag blev förvånad över och det hände när jag för första gången steg in i värdfamiljens hus och gjorde en ansats att ta av mig skorna. Alla andra gick dock rakt in och det kändes konstigt att göra samma sak. Därför är jag tacksam över att jag tog med ett par sandaler hit för det är det man använder mest inomhus.

• Man äter hela fisken. Första dagen med min familj åt vi lunch ute och jag blev serverad ris, sallad och en hel fisk med huvud och stjärt. Som svensk är jag van vid filéer så jag satt och stirrade en stund och undrade hur jag i hela friden skulle äta fisken. Men här är det väldigt vanligt att man får en hel fisk och helt enkelt äter allt som går att äta.

• Toapapper slängs inte i toan utan i en sopkorg bredvid. Jag hade aldrig hört talas om det förut men så är det. Detta beror på att avloppsrören här tydligen är smalare så för att undvika stopp i rören spolar man inte ner pappret. Det tog några dagar att bli van vid men nu är det inga problem.

• Vattnet beter sig annorlunda. Mer än att det är dumt dricka kranvatten här kan kranarna ibland börja spotta något hiskeligt i stället för att släppa ut vattnet i en jämn stråle. Vill man ta en dusch kan det dessutom ta ett antal minuter innan varmvattnet kommer igång och då får man duscha kallt.

• Duschhuvuden och toasitsar är inte garanterade. De första typ tre veckorna hade jag inget duschhuvud i min dusch så det var som att duscha i en kran med hård stråle. Inte heller hade jag toasits vilket förvirrade mig till att börja med, men det förekommer. I min skola är det inte heller gott om toasitsar.

• Trafiken är galnare. Bilförarna bryr sig inte särskilt mycket om cyklister och promenerande så det är viktigt att man är försiktig när man går över vägen. Att ha säkerhetsbälte är inte normen och trafikregler följs inte definitivt alltid. Dessutom är det normalt för underåriga att köra bil olagligt. Min värdbror Balto till exempel kör och min fjortonåriga värdbror har också börjat lära sig.

• Mathygien verkar inte värdesättas särskilt högt. Jag vet inte om det bara är min familj men det är vanligt att man tar mat från faten med sina egna bestick medan man äter. Om vi till exempel äter mat med chokladdryck till tar man ofta chokladpulver med sina använda bestick rätt ner paketet. Ganska underligt beteende enligt mig men jag anpassar mig.

• Alla fuskar i skolan. Då menar jag verkligen majoriteten av studenterna. En av mina klasskamrater lyckades till exempel få högre betyg än mig på ett engelskaprov och han kan inte engelska. Detta gjordes naturligtvis genom fusk. Det är nästan imponerande.

Där har vi några stycken skillnader! Själv tycker jag att det är väldigt intressant med småsaker som ändå kan göra stora skillnader i hur ett land upplevs.

Hedrande av flaggan och syn på abort

I Ecuador har man varje år en tradition som involverar flaggor och pampig musik i skolorna. Detta innebär en slags ceremoni som de i tredje årskursen är huvudpersoner i. Då ska de marchera omkring och i tur ordning kyssa den Ecuadorianska flaggan och yttra orden "sí, juro" vilket betyder "ja, jag svär". Man svär för att hedra landet och bland killarna är det vanligt att det blir en slags tävling om vem som kan vråla ut löftet ljudligast. Mina klasskamrater, som går i årskursen under, stod med flaggor över de olika provinserna på kanterna av planen. Själv fick jag inte vara med och hålla flagga med anledningen att jag inte är från Ecuador så jag satt och tittade på och pratade lite med ett par vänner.

Ceremonin varade i ungefär två timmar så vi slutade strax innan tio. Då ringde jag min värdpappa och när jag satte mig i bilen fick jag reda på att vi skulle till mina värdbröders skola också och titta på deras version. Det första som hände när vi kom fram var att jag som typ enda person med utstickande kläder (min skolas skoluniform) fick jag springa rakt genom folkmassan med elever för att ge Balto ett par handskar som han hade glömt. Han går i tredje årskursen så han skulle också kyssa flaggan. På skolan träffade jag ett litet gäng utbytesstudenter som alla går på skolan så med dem gick jag läktaren för att titta på ceremonin för andra gången. Jag tyckte det var rätt roligt, kan till viss del bero på min barnsliga entusiasm till skoluniformer men jag tycker att det är en intressant tradition också. Att hedra sitt land på det sättet är ju inte lika vanligt i Sverige och alla blir lika förvånade varje gång jag säger att jag inte kan texten i vår nationalsång (vilket jag kanske egentligen borde göra).

Att Ecuadors befolkning älskar sitt land var egentligen inte en jättestor överraskning. Innan jag kom hit och läste på om olika städer och liknande fanns det nästan alltid minst en ecuadorian som skrev att Ecuador är det bästa landet och att alla borde komma på besöka. I Sverige är det ofta ganska känsligt kring hur man uttrycker sin kärlek för landet och blir det fel kan man blandas ihop med nationalism och rasism. Här i Ecuador är det snarare konstigt om du inte hedrar ditt land.

En annan sak som är annorlunda här med befolkningens politiskt riktade tankar är åsikter om abort. I veckan i skolan kom det ett gäng personer från en organisation som starkt är emot abort och förespråkar att man "skyddar sin oskuld". För att stärka hur fel det var med abort visade de bilder och filmer på abort på långt gångna barn. De pratade också om att det är mord att göra abort vilket många här håller med om. Jag tyckte att det var väldigt intressant att höra föredraget och det är spännande att se hur olika människor tänker beroende på vart i världen man är. Irritationen bubblade dock lite under ytan eftersom att jag inte delar deras åsikter och tycker mig ha rimliga motargument. I Sverige är ju synen på abort onekligen annorlunda för i Ecuador är det till och med olagligt att göra abort. Speciellt är det med alla olika tankar.

Min skolas ceremoni

Baltos och Samuels skolas ceremoni